Dagens Nyheter – 20 mars 1865, sida 3

vid spratt till och synbarligen vid dåligt humör gaf till följande utrop: — Hvad! — Är f—n lös, eller hvad står på? — Sch! — svarade Mariic -— tala inte så högt, utan lyssna . .. — Nå? — Hunden ... — Inte hör jag han skäller . .— Nej, men han morrar . .. — Är du säker på det? — Jag ber dig ännu en gång lyssna, och du skall höra det lika bra som jag. Molö gaf vika för sin hustrus uttryckliga uppmaning och reste sig upp på den usla bädden för att bättre kunna använda sina öron. — Nåå? — frågade Mariic efter ett ögonblick — Nå, hör du? . . — Ja . . . Orm rycker på sin kedja och fnyser . — Detta måtte visst betyda något . — Jag tror som du . .. det är en best att ha skarp instinkt! — Om det skulle vara fången, som rymde för några dar sen, och som förirrat sig åt detta håll . — Det är icke omöjligt, och det kunde man, på min ära, kalla tur! — Vore jag i ditt ställe, skulle jag i hvadfa ll som helst stiga upp . — Åh! jag hinner nog... ifall det är rymmaren, är han ännu långt härifrån, annars lät nog hunden höra ett annat ljud ..