Dagens Nyheter – 20 mars 1865, sida 3

Ja; intet maktspråk mig mäktar stänga I qvafva rummen på sådan dag, Då helsa drickes i djupa drag. — Då helsa drickes! du arma toka! Hur mången åker ej till sin graf. Och om föräldrarna vore kloka Så blefve ej något sjamp utaf. Ack, söta farmor, det är så roligt Att åka kälke . . . o, ja! ... otroligt. Och snäll var pappa, som gaf mig lof. Tänk — kungen är der, med allt sitt hof. — Ha! kungen! kungen!... Du är en fjolla. Kälkåkning är ju en otäck sed. Hur kan det rätta balansen hålla, Då en och hvar önskar fåt på sned? Har pappa gifvit dig lof att fara Och säger mamma det skall så vara, Hvad lönvar då att jag säger men? Gud tröste oss för den ungdomen! Och mamma satt i den breda racken Och såg förnöjd uppå banan ner, Der hennes Lydia utför backen For, stolt och glad, med en kavaljer. Ej ensam hon . . . ty de voro många. Och kjortlar släpade, vida . . . långa . . Från hvarje dame, som ej alls var skygg Att stå på knä bakom mannens rygg. De ilade, som af vinden burne, Och himmelshögt måagen flicka skrek. Vår Lydia for med löjtnant von Urne, Som från dess sida ju aldrig vek. Af honom leddes hon upp för backen Och honom höll hon så hårdt om nacken Då det bar af i det yra tåg. Och modren det från sin släda såg. Men Urne hviskade: Hulda flicka! Då kälken far kan jag dig ej se. O, att jag då kunde på dig blicka Och se dig rodna och se dig le! Slut hårdt omkring mig den sköna armen Så hvit, att snön smälter bort i harmen, Och som kan tjusa hvar Adams son, Fast nu den skyles af paletån. Och ungdomsglädjen och ungdomsmodet Var med, då kälken tog pilsnabb fart. Och varm var kinden och varmt var blodet. Men — röjets ögonblick flydde snart. De måste skiljas, de glada paren; Och der och hvar, fast i smyg, flög svaren På ömma frågor. — Sist vän till vän Skrek: Snart vi träffas ju här igen. Och outsäglig var Lydias längtan Till västa kälkåkningsdag. Hon drack, Hon åt, hon sof ej, af idel trängtan. Så kom hon ändtligen dit . . . Men, ack! Löjtnanten hade en annan flamma. Två gånger får man ju ej densamma, Det blefve tråkigt. Nej, goda ton Ju ständigt lyder på variation. Dödsblek blef Lydia; men förtreten Hon sökte svälja, fast hjertat slog — Men några gissade hemligheten Och mången mun af medömkan log. Sist kom hou hem som af åskan slagen, Och talte knappast på hela dagen. Och farmor sade: Hur är det fatt? Har Amor spelat dig något spratt? — Nej, kärlek bor ej uti mitt hjerta, Blott hat. Jag hatar hvarenda karl. — Håhå! du målar med eld och svärta. Min kära flicka, förnuftig var. — Och Lydia strök sina moln ur pannan. Om några dagar hon såg en annan Och lilla hjertat flög åter bart Och glöma var löjtnanten, innan kort. R...t —rz7 -—————————