Dagens Nyheter – 18 mars 1865, sida 3

en gång till jorden med tillsägelse att ytterligare forska. För andra gången nedkommen var han villrådigare än förr, — han irrade än hit och än dit. I hast fick han höra kanoners dunder, trummors brummande ljud, och musikens lifvande toner, han befann sig helt plötsligt på ett slagfält, hvarifrån han icke visste huru han skulle komma. Högar af lik lågo framför honom, — på sidorna föll än den ena än den andra af manskapet, — slutligen stupade anföraren. Bestörta öfver denna olyckshändelse förlorade de sitt mod; de skyndade fram för att hjelpa sin chef, den de så innerligt älskade, men all hjelp var utan ändamål, ty döden hade; redan tillslutit de förr så lifvade ögonen. Blodet droppade ännu ur det öppna såret, -— hvar och en af sovoldaterne skyndade fram för att fukta sitt finger deri; sådan var deras kärlek och aktning för den fallne. Engeln, som var en stum åskådare af denna scen, uppfattade också en droppe af det sista framsipprande blodet, och trodde sig säker att hafva funnit medlet till nåd. Allfadren hörde berättelsen som engeln afgaf, men fann i den icke någon ursäkt för felsteget. Allfadren älskar icke att menniskan, den han gifvit lifvet, röfvar det från andra. Engelen blef för tredje gången förvisad den himmelska boningen med tillsägelse att ännu vidare forska och söka att finna det rätta. Nedkommen var han -villrådigare än förr, — hans mod svigtade, han förirrade sig i dalgångar, på berg och höjder, utan att göra sig reda för hvad han borde företaga. Plötsligt stannade han framför en. hög, gammal mur. Undrande hvad den kunde omsluta fann han på densamma en öppen port, hvarigenom han ingick. Han befann sig en i skön trädgård med en mängd blommor af alla slag. Hvad som mest fängslade hans sinne och väckte hans uppmärksamhet var en liten flicka, sysselsatt att vattna några blomsterplantor, som hon nyss förut nedsatt i jorden. Aftonklockan från kyrktornet ringde till bön. Den lilla flickan böjer sina knän vid blomstersängen och läser halfhögt en bön. Bakom sig hörde han en förfärlig stämma: — Nå ändtligen får jag tillfälle att hämnas, — nu är du i mitt våld, då jag icke kan träffa fadren, träffar jag åtminstone dottern. — Den som yttrat dessa ord framdrog härvid en hvasslipad dolk, höjde den öfver flickans hufvud och var färdig att stöta den uti hennes späda bröst, då det oskyldiga ljudet från hennes läppar nådde hans öron, — han igenkände samma bön som hans mor läst för honom som barn. Mordvapnet föll ur hans hand, — han knäböjde vid flickans sida och bad henne återupprepa de sköna orden. Hon gjorde det, och strida tårar runno från hans ögon. Ångren öfver hans många begångna brott vaknade. Af dessa tårar tog englen en, höjde sig mot det fjerran blå och omtalade för allfadren hvad som händt. Allfadren mottog med välbehag det medförda profvet. Ångrens tår är det skönaste på jorden och det käraste för himmelen. En förlofning. Vanligen pläga sådana leda till altaret, men det händer också stundom, att de i stället leda direkt till polisen. En välmående småhandlaunde ville förlofva sin dotter med en sin yrkeskamrat. En rymlig lokal hyrdes för festen, och tairika gäster inbjödos. Då sinnena fram på aftonen erhållit litet högre lyftning, uppstod en tvist mellan brudgummen och den blifvande svärfadern, och hvilken slutligen öfvergick till handgripligheter. I fästmöns bröst stod en het strid mellan pligterna mot fadren och fästmannen, men omsider öfvergick hon på den förres sida och började med egna händer bearbeta den sednare. Men denne gaf sig icke så lätt, utan trakterade sina motståndare med örfilar. Nu störtade fästmöns hela familj lös på honom och tilltygade honom så att han blodig och sönderklöst måste taga till flykten. Hela tillställningen upplöstes slutligen i ett allmänt slagsmål. Naturligtvis gick det påtänkta partiet om intet; en bitter fiendskap SOA 40 er ASK Iy Hlng be FFS Str Ne den NRA LR RR rg NYE VS RI an en