Dagens Nyheter – 18 mars 1865, sida 3

han, så snart ett ögonblick af djupt mörker inträdt, att krypa fram till bröstvärnet. Medan han der höll på med att fästa haken i ändan af repet uti en springa emellan granitblocken, genomskar en bländande blixt luften och vid dess sken såg han slätten nedanför fästningen ligga på ett oändligt djup under sina fötter. Den väldiga fästningsmuren belyst af detta fantastiska ljus tycktes gömma sim grundval på en omätlig afgrunds mörka botten. — Jag trodde mig kunna hoppas, men jag bedrog mig! — mumlade Vaubaron för sig sjelf. Förmodligen är mitt rep för kort, och jag är förlorad! Men hvad gör väl det?.. Mitt lif hvilar i Guds hand ... det är icke jag som söker döden — det är ödet som dödar mig! (Forts.)