Dagens Nyheter – 18 mars 1865, sida 3

De öfriga hade den ena efter den andra blifvit utsläckta af stormens häftiga vingslag, Vid skenet åf en klar blixt såg Vaubaron att vallen var alldeles öfvergifven så långt ögat kunde nå. Skildtvakterna hade krupit in så långt de kunnat i sina kurar för att få något skydd mot regnet och stormen och voro således icke alls på sin vakt. Tvifvelsutan har aldrig sedan fängelser började byggas så många gynnsamma omständigheter på en gång kommit en rymmare till hjelp. Vallen var ungefär femton fot hög. Dess sida var icke fullkomligt lodrät utan något sluttande. För att komma ned till den väg, utefter hvilken vakten var posterad, behöfde derföre icke Vaubaron använda sin lina utan hasade sig långsamt ned utför branten. Han hade lagat så att han kom ned på ett ställe som låg på ungefär lika långt afstånd ifrån de båda vaktkurarne. Ungefär, femton steg skiljde honom således från hvardera skildtvakten. Hans belägenhet var, såsom man lätt kan förstå, ytterst vådlig; blixtar upplyste oupphörligt himmelen och skildtvakternas gevär träffade på, långt håll . . , Han måste handla raskt! För att lättare undgå uppmärksamhet, stödde sig vår hjelte med ryggen mot vallen under den tid som åtgick till att upprulla repet. Då han fulländat detta arbete, började