Dagens Nyheter – 18 mars 1865, sida 3

Hvarjehanda Nyheter. Ilvad som är skönast på jorden och kärast för himmelen. (Saga.) Den allgode Fadren hade en gång märkt ett felsteg hos en af sina englar, hvarföre denne blef ansedd ovärdig att längre utgöra en länk i englakedjan. Ehuru stort, kunde felet försonas af engeln genom att uppsöka hvad som är skönast på jorden och kärast för himmelen. Tveksam hvart han skulle vända sig för att finna denna hemlighet, sänkte sig engein till jorden för att söka de ädla gerningar som han trodde att den Allsmäktige helst såge. Nedkommen till jorden genomvandrade han många öde trakter, än på brännande sandhedar, än på ljungbeväxta slätter, villrådig hvart han skulle vända sig. Just som han gick i den af solens hetta förbrända ljungen, mötande hvarjehanda farliga djur, hörde han ett klagande ljud af en menniska. Han närmade sig stället, hvarifrån ljudet hördes, och blef varse en yngling kämpande med döden. Engeln frågade honom om orsaken hvarföre han förirrat sig i så aflägsna och öde trakter. Ynglingen svarade: Min kärlek har fört mig hit; jag har på denna tid och plats öfverenskommit om ett möte med en af ortens skönaste tärnor, en af Gud åt mig utsedd brud. Bettet af en giftig orm har vållat den plåga, hvaraf jag nu lider, och jag känner att mitt slut nalkas, — hon kommer icke, — 0 ve! — något oförutsedt hinder är vi orsaken till dröjsmålet. Engelns tröstande ord lindrade visserligen de tilltagande plågorna, men oro uppfyllde dock den döendes själ. Under det de så samtalade hördes lätta fjät på den förtorkade ljungen. En tärna framträngde genom det täta busksnåret, täck och skön, med helsans blommor på de välbildade kinderna. Vid åsynen af den lidandes belägenhet och plåga störtade hon till jorden bredvid honom, betagen af fasa och förskräckelse. Ur det öppna såret sög hon det sista giftet. Ifrån den långt bort belägna bäcken hämtade hon en svalkande dryck och tvättade det sårade stället — men förgäfves. Det af de lena läpparna utsugna giftet angrep den unga fickan så att hon i nästa ögonblick delade samma öde som den nyss förut hädangångne älsklingen. I de svettdroppar som perlade ifrån de dödas panna doppade engeln sitt finger, höjde sig till himlen och berättade hvad han erfarit, i tanka att han derigenom löst sig från sitt begångna felsteg. Allfadren fann icke behag uti sinnlig och nn vals er (52 för SL SO a ar or AN or Fr sv AE a