Dagens Nyheter – 18 mars 1865, sida 2

deri inbegripet, innehålla till större delen endast väl valda ordalag. Största delen hade utan tvifvel kunnat och bordt lemnas åt glömskan. Detta gäller icke minst en sådan obetydlighet som helsningstalen vid 1853 års riksdag, d. v. s. presteståndets helsningstal till öfriga stånden. Vi begagna tillfället att omnämna de tre första, under 1863 och 1864 utgifna banden af denna samling. Försva bandet (1863) innefattar Ansgarius. Bilder ur nordapostelns lif, ett kristligt, religiöst epos i 13 sånger. Detta epos, eller rättare dessa versifierade taflor ur en lefvernesbeskrifning, har verkligen flera intagande partier, men det torde med skäl kunna ifrågasättas om ämnet lämpar sig för episk framställning. Vi tro visserligen att Ansgarius? i bunden stil haft många läsare, synnerligast bland de frommas skara, men vi tro tillika att Ansgarius i obunden stil kunnat påräkna fera. Andra bandet (1864) utgöres af Noachs ark som länge varit en rara avis för samlare. Detta verk är en besynnerlig produkt, som i enskildheterna företer prof på förf:s qvickhet och fyndighet, bevis på hans makt öfver språket och formen, och som 1 det hela röjer författarens humoristiskt-satiriska skaplynne, men för läsare i allmänhet är och förblifver Noachs ark en tillsluten bok, obegriplig, derför att dess grundtanke och syfte sväfvar i dunkel. Tredje bandet (1864) upptages af Strödda dikter, indelade i: festsånger, minnesrunor, vandringsbilder och smärre tillfällighetsdikter samt af en öfversättning af Schillers Bruden från Messina. Tillfällighetsdikterna äro uteslutande allvarsamt hållna, och vittna om ett poetiskt, men öfvervägande religiöst sinne. Vi hafva funnit dem vackra, men icke värmande eller anslående, utan snarare tråkiga. Vandringsbilderna deremot behaga genom en viss lyrisk stämning som ger dem ledighet och lif. Med erkännande af författarens förtjenster torde man dock svårligen kunna instämma i Wieselgrens omdöme att Fahlerantz är en af våra främsta skalder. Vi veta icke om samlingen är afslutad; men vi förmoda att så icke är; ty den kan väl neppeligen anses fullständig förrän förf:s riksbekanta ordl8kar och infall i den roliga genren blifvit utgifna — såsom det bästa till slut. Vi motse med längtan denna efterrätt.