Dagens Nyheter – 18 mars 1865, sida 2

nedsänkes i jorden. Derefter bredde han öfver sitt ansigte och sin kropp grästorfvan, likväl iakttagande den försigtigheten att vid hufvudet anbringa två öppningar, visserligen omärkliga men dock tillräckligt stora för att den yttre luften genom dem skulle kunna tränga till honom. ) XX. I grafven. Här var nu vår olycklige hjelte lefvande begrafven och tvungen att ligga orörlig som ett lik; han tärdes af en brinnande törst och den fuktiga marken isade hans lemmar; och doek, här började han åter hoppas och drömma om frihetens lycka! Så outplånligt är hoppet i menniskoskjälen. Hvilka förhoppningar hyste eller kunde väl Vaubaron hysa under sådana förhållanden? alla hans illusioner hade ju hittills blifvit gäckade, huru kunde kan då nu tro på någon barmhertighet af ödet? Han fäste sitt hopp vid en enda möjlighet... Kanske skulle nemligen kommissarien, sedan tvenne dygn gått till ända, intagas af den öfvertygelsen att flyktingen genom ett underverk och trots alla efterspaningar kommit undan och redan vore långt borta, samt följaktligen ge order om att upphöra med det ifrigå letandet. AA TT As 4