pen henne föra. Men det finnes en jemnvigt, en harmoni mellan de menskliga krafternas och arbetsrigtningarnes verksamhet, som icke ostraffadt lemnas ur sigte. Man kan komma mycket högt på ett håll under det att man förblir mycket lågt på många andra håll; och det är ännu alltid en fråga, som förtjente besvaras, den — huru mycket nationerna få betala t. ex. för en sådan sol som den nyssnämnda i tredje Gustafs tidehvarf, — om den nemligen icke betalas alltför högt. En bildning, som sväfvar i luften må se hög ut, men är det icke. Den måste såsom växterna hafva rötter. Det högre och lägre i det menskliga arbetet kunna icke skiljas, utan att det hela förryckes. Olof Eneroth (Gi G. H. T)