Dagens Nyheter – 17 mars 1865, sida 1

mn ESS RÖ ESSASAGIINNENNRKAEKENAINNA INS (RANN RR RR följare men i sjelfva verket hade: han det oaktadt endast ombytt fängelse, ty vid alla utgångar stodo vakter och de af skotten och ropen uppväckta soldaterna började dertill att, oklädda som de voro, lemna sina sängar och sprida sig i trappor och korridorer. I hvarje våning tändes ljus och öfverallt hörde man fönster öppnas. Ännu några sekunder och gården skulle vara öfverfylld med folk. Man bör ha varit i samma belägenhet som den olycklige mekanisten för att förstå hvilka qvalhan led under denna flykt som hvarje ögonblick försvårades af nya hinder, eller: rättare sagt under denna fysiska och moraliska dödsångest, för hvilken han var ett rof. ; Jean Vaubaron hade ganska säkert ej fortsatt sin vansinniga brottning om ej tanken på hans lilla Blanche uppehållit honom och skänkte honom krafter. Om han ej ständigt haft inom sig den gnagande ångsten för sitt barn om hvars öde han ej hade den ringaste vetskap, hade han i detta ögonblick stuckit knifven i sitt eget hjerta, för att åtminstone endast återlemna åt bagnon ett lik i stället för en fånge. Men, vi upprepa det änvu en gång, han tänkte på sin Blanche och han sade till sig sjelf: -Må jaz ännu fresta lyckan! . . . Må jag ännu våga det ytterstal.. .. Det är alltid tid att dö! ! Den drunknande griper i allt, halmstrået är för honom en räddningsplanka. Den menniska som förtviflar om sitt öde, liknar den