Dagens Nyheter – 17 mars 1865, sida 1

drunknande som. vet att han är förlorad och ännu med sin maktlösa hand omfattar sjögräset som brister under hans fingrar, vassen som ännu mera insnärjer honom i sina nät. Tack vare mörkret som facklornas sken ännu icke skingrat, skyndade Vaubaron öfver gården och närmade sig kasernbyggnaderna. — Hvem vet? tänkte han. Måhända skall jag någonstädes finna en öppen port eller ett ostängdt fönster, hvarigenom jag kan smyga mig undan mina förföljare! Och han utropade: hvem vet! Fåfänga hopp! De tunga jernportarna voro stängda både med lås och riglar och för alla fönster voro galler som i storlek kunde täfla med sjelfva bagnons, Hastigt upplystes två tredjedelar af gården af ett klart sken. En rote om tjugo man anförda af en kommissarie och fyra eller fem fackelbärare, hade stannat utanför kasernens galerport och parlamenterade nu med den på vakt: stående soldaten för att få porten öppnad. En dylik rådplägning kunde ej blifva lång. Det fruktansvärda ögonblicket hade randats, den olyckliga timman slagit! Vaubaron alltid osynlig, tack vare mörkret, smög sig tätt efter kasernbyggnaden för att uppnå gårdens aflägsnaste hörn. Det återstod honom nu endast några steg, då hans axel hastigt stötte emot någonting hvasstoch skarpt. Å Han förde sina händer till hindret för att undersöka hvyari det bestod.