Dagens Nyheter – 16 mars 1865, sida 2

söka ett skydd emot den skarpa vinden som då och då blåste från Oceanen. Vaubaron kom snart underfund med hvad han önskade veta. Dagobert hade ej gått in i skyllerkuren. Han hade ställt sitt gevär emot en sten och stoppande sin pipa med den tobak han lånt af underofficern beredde han sig just att tända den för att på något sätt förkorta den långa vaktgöringen. Gnolande på en visa framtog Dagobert ur sitt patronkök ett elddon som helt broderligt hvilade bredvid ett paket patroner, och han neddoppade i den lilla fosforflaskan en svafvelstickas röda hufvud. En blå låga uppslog genast, men vakten stod med ryggen vänd mot gallerporten. Den skarpa hafsvinden blåste honom rakt i ansigtet och svafvelstickan slocknade innan han ännu hunnit föra den till piphufvudet. En väldig ed trängde öfver Dagoberts läppar och han gjorde ännu ett försök hvilket dock aflopp lika fruktlöst som det första. — Blixt och dunder! utbrast han med en röst tillräckligt hög för att höras af Vaubaron. Men så bär jag mig också åt som ett äkta dumhufvud . . . Fortfar jag på det här sättet skall jag snart ha gjort slut på alla mina svafvelstickor utan att ändå ha fått eld på min pipa . .. Nå, det går an att saken kan afhjelpas medan det ännu är tid dertill! Under det Dagobert uttalade dessa ord vred han sig omkring med en vindflöjels hastighet och vändande ryggen åt hafvet och ansigtet mot gallerporten doppade han en tredje sticka i fosforflaskan.