Dagens Nyheter – 14 mars 1865, sida 3

ett besvär . .. I ert ställe skulle jag vara glad. — Ack, värken ökas oupphörligt . . . jag dör! . . . jag dör! qvad Vaubaron. — Prat! man dör inte så snart! inföll uppsyningsmannen. Tro mig, ni får allt lefva länge nog! Derefter tillade han, vändande sig till fångknekten: — Jag skall skicka hit två fångar med en bår för att bära den der skrikhalsen till en af sjuksalarna. Några minuter efter detta samtal höll Vaubaron, utsträckt på en med en eländig madrass belagd bår, sitt inträde i ett af de rum som voro bestämda att emottaga de sjuka fångarne. Genom en för realiserandet af hans planer ytterst gynnsam slump funnos endast fyra sängar i den sal, hvari vår fånge inflyttades, och af dessa var blott en, nemligen sjukvaktarens, upptagen. Vaubaron afkläddes och läkaren efterskickades. Denne, en ganska skicklig man, förstod ingenting af det onda, och ur stånd att på ett tillfredsställande sätt förklara det fysiska fenomen som för första gången framställde sig för honom, önskade han konsultera med en medbroder, hvilken med rätta ansågs för Brests skickligaste kirurg. — Lider ni ofta af dylika svullnader? frågade kirurgen Vaubaron. — Nej, jag har aldrig förr haft något dylikt, svarade mekanisten.