Dagens Nyheter – 14 mars 1865, sida 3

Jag gifter mig aldrig! En svåra rik mamsell Helena var; Hon vägde sina fyra hundra tusen. Hur suckade ej måvgen ogift karl: sAtt henne få till fru, det vore susen !n Men hon med köld såg på dem alla ner Och tänkte: Åh! jag genomskådar er! Hon var ej vacker och ej heller ful; Ej älskvärd just, och ej dess motsats heller. Gestalten mager, hyn en smula gul, Och rösten var en sådan en som gnäller. Men detta allt ju blott en bisak är, När man så mycket mynt i fickan bär. Emellertid man dess triumfchar drog Och gjorde sig dervid så söt som möjligt. Man smickrade, man bugade, man log Och tänkte föga på att det var löjligt. Dock, tjuserskan lät ej beveka sig; Dess valspråk var: ,Jag aldrig gifter mig!n Och när Helena skulle på en bal, Hon valde mellan trettio buketter. Man slets om hennes kappa, hennes schal, Och smög i hennes ficka små biljetter På rose-velin och med en gyllne kant; Och stilen var så friare-galant. Men ack! Helena obeveklig blef För alla suckar och för alla böner. Hon brände upp de ömma kärleksbref, Hon korgar gaf åt alla Martis-söner, Åt Aesculaper och åt andans män. Jag aldrig gifter mig, hon sade än. Men vår och sommar flydde, hösten kom, Och dans och Jekar lockade ej mera. Helena ensam stod och såg sig om Och började att smått fllosofera. Hon fann sitt lif så utan ändamål. En sådan tanke att begrunda tål. nHvad har jag, tänkte hon, för allt mitt guld? Hvad har jag gjort när dagen är förliden? Mig ingen ölskar; ingen är mig huld Och ingen sörjer då jag går ur tiden. Ett lif så utan alla ömhetsband Ar som en segling. utan hopp om land. Så tänkte hon och syntes mer och mer Bevågen vissa peuningspekulanter. De fordna saknades; men fler och fler Af nya samlades från alla kanter.