Dagens Nyheter – 11 mars 1865, sida 3

och uppgjorde genast en plan att åter komma i besittning af sina penningar och på köpet hämna sig på stråtröfrarne. — Ni trasvargar! — ropade han plöstligen; — väl har jag hört att tjufvar bestjäla hvarandra; men att två kamrater i ett disciplineradt band plundra, en tredje medlem deraf, det är något nytt för mig. — Hvad vill det säga? frågade röfvarne förvånade. -— Känner ni inte kapten Logan, den enögde, rödskäggige kaptenen med tillnamnet den rasande?? — Jo visst. — Nå, han är min chef likaväl som er, och det är i hans ärende jag reser. — Det förändrar saken, svarade röfvaren. Men hur kommer det till, att vi aldrig sett dig inom bandet? — Det är många flera medlemmar af bandet som ni inte sett. Känner ni till staden Burlington ? — Blott till namnet; vi skulle en gång deltaga i en expedition dit. — Men jag var med, jag! ropade irländaren lifligt, ty jag bor der, och derför känner ni icke heller mig. — Skada på den stackars Rob Smith som den gången blef fången doch sedermera hängd! — Broder! ropade den ene af banditerna, hvilken det sista yttrandet betog hvarje tvifvel om att han verkligen hade en medlem af bandet framför sig; se här — tag tillbaka dina penningar! Landtbrukaren lät icke säga sig detta två gånger. Frågar man nu hur det kom sig att Patrick Davids, en af de redbaraste män i sin ort, kunde vara så väl underrättad om banditernas angelägenheter, så kunna vi upplysa att han händelsevis varit en af de jurymän som dömt Rob Smith till repet, och att han genom denna affär fått veta namnet på bandets anförare och hans signalement. — Finns inte tillfälle att göra någon kupp i din ort? frågade en af bofvarne. — Jo säkert, svarade Patrick, i Olena bo tre rika laadtbrukare. Om ni vill hjelpa mig, så kunna vi komma åt mycket penningar. Derefter kom man öfverens att de båda banditerna följande afton skulle infinna sig för att rådslå om sättet för st-ldens utförande. Vid sin ankomst till Olena skyndade Patrick att underrätta de omtalade personerna om hvad som komma skulle, och man vidtog nu anstalter att fånga röfvarne och utan vidare krus döda dem, emedan det — menade landtmännen — vore det säkraste. På aftalad tid uppsökte irländaren sina skurkar, hvilka medtagit ännu en tredje. Han instruerade dem att efter nattens inbrott inställa sig vid den rikaste landtmannens, hr Brooks, hus hvars dörr han skulle öppna för dem. Allt blef punkligt utfördt. Brooks hade posterat alla sina grannar väl beväpnade i en garderob, som låg bredvid hans sängkammare. Till denna sednare förde Patrick röfvarne, som funno hr Brook i sängen. Vid deras inträde låtsade han bli uppväckt ur sömnen. Med pistolen för bröstet på honom fordrade de nyckeln till hans kassakista, hvilken han lemnade dem med alla tecken till ångest och förskräckelse. Kassakistan stod midtemot den dörr bakom hvilken grannarne voro dolda. Knappt hade en af skurkarne stuckit nyckeln i låset, förr än denna dörr öppnades och fyra skott sträckte missdådarne till marken. Två utaf dem dogo på stället; den tredje, som blott var svårt sårad, skänkte man lifvet på förbön af irländaren. Det var den som återlemnat honom hans penningar, och man nöjde sig med att lemna honom i rättvisans händer. Er folkskoleexamen dv land. En skolmästare på landet i Irland, som skulle ha examen med barnen inför deras anhöriga och förmodligen ansåg deras kunskaper icke tåla vid någon allvarligare pröfning, hittade på en utväg att slippa skämmas inför de blifvande åhörarne. Han skref nemligen upp åt hvarje elev det svar som denne, då han tillfrågades, skulle afgitva, och befallde strängligen hvar och en att riktigt läsa öfver sitt svar. Den betydelsefulla dagen kom; åhörare och lärjungar likaså. Dessa sista intogo