Dagens Nyheter – 11 mars 1865, sida 3

pantalonger, sjömansväst och ett par storståtliga skor . . . imgenting fattas. Vidare skall pi få en fyratio fot lång pertlina, smal som mitt lill-finger, men så stark att den om det kniper kan bära fyra karlar . .. Jag skulle ödmjukast tro att en sådan der lina kan vara bra att ha för att i nödfall hala sig ned på ...omen jag har väl bättre upp ännu, en riktig godbit, en aderton tum lång knif som, ifall ni kommer att begagna den, skall dokumentera sig såsom n:r 1 bland knifvar -Nå, hvad säger ni om saken, kamrat, jag tror det duger? Vaubaron tvekade att svara. Ett oöfvervinneligt misstroende uppfyllde honom. Det föreföll honom som om en snara låge dold under de förföriska förslag man upprullat för honom. — Hvad som i detta ögonblick föregår omkring mig är icke naturligt, — sade han till sig sjelf, — denne man, som påstår sig kunna gissa mina hemligaste tankar, denne man som vill förekomma alla mina önskningar, är troligtvis utskickad af någon uppsyningsman, hvilken funnit min djupa undergifvenhet, mitt ständigt lika lugna väsen misstänkta . . denne man är en räf); om jag ej på det bestämdaste afslår hans förslager anger han mig och jag är förlorad. x) Under denna benämning förstås vid galererna sådana galerslafvar som varra sina kamrater i någon svara. (Forts.)