Dagens Nyheter – 11 mars 1865, sida 1

Detta fordrar en närmare förklaring, som vi äfven i få ord skola gifva. På tjugo galerslafvar som bryta sina bojor kan man antaga att nitton söka en provisorisk tillflyktsort i ett på förhand ordnadt gömställe, vanligtvis bestående af något af kamraterna gräfdt och ordnadt underjordiskt rum. Dessa samma medbrottslingar åtaga sig sedan att förse rymmaren med: vatten och föda tills ett passande ögonblick är inne för honom att fly, då de äfven undanrödja de stenar eller plankor, hvilka de hopat öfyer gömstället. a Genom att ersätta de i hemligheten invigda korporalskapen med andra, hvilka hyarken veta något om den uttänkta rymningsplanen eller de af de andra fångarna valda gömställena, och som följaktligen ej kunna gifva flyktingen någon hjelp, tvingar styrelsen denne att antingen begära nåd eller att dö en förfärlig död, emedan det ej står i hans makt att utan bistånd lemna sin jordkula. Ibland ha både besökande och andra hört höja sig ur jorden, alldeles under deras fötter, suckar och klagoljud, hvilka riktat uppmärksamheten åt detta håll och iändtligen förskaffat de olycklige, lefvande begrafne hjelp. Kortligen, under de två år Vaubaron varit vid galererna hade endast tre fångar haft den ovanliga, nästan otroliga lyckan att undkomma och ännu hade ingen af dem blifvit ertappad, utan man antog för säkert att de kommit ombord på något skepp som fört dem långt derifrån. De gömställen om hvilka vi nyss talat ha vid galererna framkallat ett slags industri,