Dagens Nyheter – 11 mars 1865, sida 1

Sveriges Jordbruk m. m. för 30 år sedan. (Forts. och slut.) Pogsessionatens ställning var föga bättre. Han egde visserligen sin egendom mera skuldfri, men samma egendom gaf stundom icke ens ränta på den skuld han då egde. Att förbättra sin jord, att nedlägga kapitaler i sin egendom, var mera vågadt än nu. Penningar kunde blott erhållas, och till obetydliga belopp, i hufvudstadens kassor. Hade någon ett par tusen riksdaler att låna ut, så var detta ett evenement i orten. Ofta lågo dessa penningar månadtal oförräntade i chiffonierlådan. En god hushållare var derföre noga om tolfskillingen, men lät sorglöst och saklöst hushållet äta upp hvad egendomen producerade. Att uppbulla mat, hvartill inga kontanta inköp erfordrades, var vanligt för den svenska gästfriheten, förfinad lyx i anrättniogar sällsynt. Sedan informatorn och guvernanten blifvit aflönade, sedan afgiften på Carlberg eller utgiften vid akademien för sönerne, Gud vet hur, blifvit hopskrapad, sedan hustru och döttrar blifvit klädda, fanns sällan något öfrigt till inköp af böcker. Kunde något lässällskap på landet bringas till stånd, eller bolag ingås om en tidning, hvari man efter veckotal fick inhemta den tarfligaste redogörelse för dagens nyheter, var detta ett framstående bevis att man följde med sin tid. De bildande resorna inskränkte sig till att Carlsoch Oscarsdagarne bevista balerna i närmaste stad. . Sådan var jordbrukarens lefnadsställning vid början af 1830-talet, och en hvar, som då tillbragt någon längre tid eller blifvit uppfödd på landet, måste medgifva att vi målat efter naturen och att ingen öfverdrift i skuggning förmörkat taflan öfver den gamla goda tiden. Under dessa förhållanden var köpmannens ställning gifven. Hans afsättning af annat än rena förnödenhetsartiklar måste vara jemförelsevis obetydlig. Det oaktadt berodde hans vinst hufvudsakligen på i hvad mån han var en skicklig lurendrejare. Den djerfvaste smugglaren ansågs fördenskull såsom den störste köpmanskapaciteten i våra provinsstäder. Aflandtmannen kunde sällan kontant liqvid erhållas, årsräkningar och kredit på ännu längre tid måste lemnas, stundom liqvid erhållas endast genom att i utbyte taga spanmål och framför allt bränvin. Handtverkaren lemnade ett smaklöst och illa gjordt arbete; få saker kunde derjemte effektueras. Handtverksmästarens bildning var groft tillyxad och lika mycket i saknad af polityr och förfining som hans produkter, hvilka skyddades likt arrestanter inom skråförfattningarnes lås och bom. Presterskapet, hyllande regeln af beati possidentes, var ännu icke berördt af de reli