Dagens Nyheter – 11 mars 1865, sida 1

giösa trosstrider, som nu genombäfva vr tid Det vände derför, utan att kritiseras hvarken af sig sjelft eller andra, ogeneradt upp och ved på predikofjerdingen, på det att denna måtte i tiondetunnan lemna en mångdubbel valuta. Tråden i predikningarne var svaflad Offren kastades skramlande i den på altardisken stående tenntalriken, och håfven med sina narrbjellror kringbars under det att adjunkten på predikstolen tröskade för maten. Kellgrens uttryck: att tro, är för de festa menniskor detsamma som att ej tänka derpå, förekom ännu tillämpligt. Domaremakten var större ännu. Att vara vän med domaren i orten ansågs för en nödvändighet. Mutor och juridiska fiffigheter voro alltför litet brännmärkta af den allmänna opinionen ; bland det myckna goda vår publicitet uträttat, är den totala förändringen häruti visst icke den minsta. För att derjemte vara fullt rättvisa, bör icke förbigås, att det var från presterskapet nykterhetsreformen utgick och att det var från den oafsättliga domaremakten, som vickelseropet om representationsförändringen först höjdes. Den utländska skönlitteraturen var föga bekant, om icke genom en och annan öfversättning samt Hjertas läsebibliotek, som då tagit sin början; men hvad hade vi icke sjelfve! Tegnr, Atterbom och Geijer stodo då på sin middagshöjd. Vitalis och Stagnelii klangfulla stämmor hade nyss förut tystnat. Nicander ingaf fortfarande de rikaste förhoppningar. Askelöf, Lijvin och Sonden i kritiken, allt var lif och rörelse. Den innerlighet, ungdomsfriskhet och naiva entusiasm, hvarmed poetiska och litterära skapelser den tiden njötos, ack den hafva vi längesedan vuxit ifrån! Likväl torde förhållandet med nutidslitteraturen i allmänhet befinnas mindre underlägset än det synes, ty hvad som saknas i tvärbranta höjder, hvad som fattas i plötsliga bråddjup, det ersättes af utbredningen, af omfånget. Till hvilken jätte har icke vår tidningspress vuxit ut! Aftonbladet, en nybörjare den tiden, och Dagligt Allehanda egde ett format, ett papper och ett tryck, som knappt skulle gå an för den minsta landsortstidning i våra dagar. Hvilka massor af kunskap spridas icke nu kring landet af alla dessa med flämtande ånghästar förspända snällpressar. Hvilken hemmansegare, ja huru mången herreman för trettio år sedan egde tillgång till en tidning, hyari han kunde få reda på hvad som tilldrog sig, i verlden? Nu prenumerera fabriksarbetare eller köpa lösnummer, och tidningar sändas i korsomslag till statkarlarna på landet, hvilka dessemellan studera sockenbiblioteken. Det är icke poesiens floder af månljus som skimra fram mellan molnen; det är den mera triviala gaslysningen, men brinnande hela natten igenom. Vår litteratur liknar icke Castalias rena källsprång, ten liknar Nilens grumliga Hodvatten, men liksom detta befruktar den ett helt land, bondens åkertäppa lika väl som konungens lustgård. Byggnadskonsten var mera invecklad än utvecklad på trettiotalet; våra då uppförda sockenkyrkor och herrgårdsbyggnader bära derom vittne. De förra egde vanligen torn, med den ena afsatsen efter den andra likt utdragna teaterkikare, och de sednare äro uppförda i hvad man skulle kunna kalla tupestilen. En högt uppstående frontespis, inga eller omärkliga takutsprång vid gaflarna fullända den kortklippta frisuren. Rödfärgen var ännu herrskande på ekonomibyggnader, grindar och plank; sinne för parkanläggning ännu icke