Dagens Nyheter – 9 mars 1865, sida 1

——— ————— LL nu redan, som det tyckes, gått till hvila, sedan den väckt en kort, men derföre icke ringa uppmärksamhet. Såsom det egentliga upphofvet till denna så hotande uppträdande polemik, torde jag ej vara alldeles oberättigad, utan tvärtom ega en sorts skyldighet att ej låta den helt och hållet sjunka ner i glömskans flod utan en enda liten rad till grafskrift. Jag vet ej om denna skriftvexling emellan trenne bildningens och vetandets representanter här på platsen är er och eder omgifning bekant, ehuru den borde vara det, t man får af den ett begrepp om huru bildade män anse det sig tillständigt att uppträda i offentlig skrift. Jag undantager härifrån magister Sandberg, hvars svaromål är hållet i anständig ton, ehuru, som man tycker, ej fullt tillfredsställande. Om åter magister Hjärne, på vanligt skolmästarmaner, ej lade tingrarne emellan och ej aflossade sin första salva med bara löst krut, så gaf tertius interveniens — man uppgifver kyrkoherden i Hedvig — inspektor i skolanstalten nya Lyceum, der Hjärne är lärare, i sin svarsartikel ej honom efter i skarpa hugg. Herr prosten är en gammal, icke oskicklig fäktmästare, och man är ännu i tvekan om åt hvilken at de båda kämparne man skall skänka segerpalmen i denna strid, i hvilken det ej tål vid måvga segrar till ett imparabelt nederlag. Det ser dock ut som om medlem af skolrådet kan glorifiera sig af segern, då han lyckats tysta sin antagonist. Emellertid fick allmänheten, åtminstone den delen som ej är alltför finkänslig, litet roligt, och det kan vid Gud väl behöfvas i dessa på sitt sätt oroliga tider. Huftvudfrågan är dock genom denna strid ej bringad till afgörande, ty ännu torde hr Hjärne anse skolinspektoren Sandbergs inspektionsrätt inom Nya Lyceum, såsom i hans tanke en icke privat skolinrättning, på intet sätt grundad. Det här gästande teatersällskapet, som står under hv Roos ledning, har fåfängt an litat både befintliga och icke befintliga, utan endast pretenderade krafter för att göra sig publiken bevågen. Det vill ej gå rätt så väl, som i fordna dagar, då Norrköping för hr Roos var ett Kalifornien i smått. Då krafterna äro ungefär desamma, repertoiren ej sämre än vid de förra besöken, och icke obetydligt vidgjorts för att på dekorationsoch kostymväg . gifva glans åt representationerna, så får detta endast en förklaringsgrund — publiken är ej densamma. Den har antingen höjt eller sänkt sig öfver eller under den förra estetiska niveauen, ty hr Berndt är samme oföränderligt rolige tiljetrampare, som förstår att med sitt släpande tal locka löjet från menniskoläppen, om der ej är alltför nogräknad i sin välvillighet. Herr Brandt är samme elegante primo med: sin något uppskrufvade hållning och något hemdagliga sentimentalitet , hr Österberg samme ståtlige yfverborne, om sin tjusningskraft aldrig misströstande kothurnens hjelte, herrarne Roos, far och son desamme, enhvari sin mer och mindre roliga genre oemotståndlig; mamsell Roos, densamma subtila, för allting ungt och vackert i rollväg passande, hjertvinnande prima, — med ett ord, de äro alla desamma, dessa på konstens knaggliga väg framkrypånde, hoppande eller stapplande trefliga gestalter; endast publiken är ej densamma. Och hvadan skälet? jo vid Gud, min herre, börjar jag icke frukta att vår publik drages med antingen, på fin engelska, det förfärliga maglidande som kallas för spleen, ES EE ONE RE FE Er raskt No