Dagens Nyheter – 3 mars 1865, sida 1

den är styckad i små lotter, och utpeka i syn nerhet Frankrike, der de påstå fattigdomen bland allmogen vara särdeles svår. Fideikommissrättens förfäktare må fritt utvälja hvilket utomordentligt exempel på nöd och elände som helst bland Frankrikes bondeklass — hundradetals motstycken skola icke saknas bland våra förslafvade bönder. I Frankrike har man på senare tiden endast dragit musten ur jorden, och ända tilldess den nuvarande kejsaren tillträdde regeringen infördes på länge inga förbättringar sid jordbruket derstädes. :Den engelske jordbruksarbetaren lefver i fattigdom och nöd midt ibland de bäst skötta mönsterlandtgårdar i ett af naturen bördigt land. Den franska jordarbetaren skulle då heldre kunna jemföras med den irländska än med den engelska. Den höga ståndpunkt, hr-arpå jordbruket står hos oss, är snarare ett bevis emot än för de existerande lagarne. Hvad båtar det att jorden ger en rik afkastning, när de, som arbeta på densamma, på sin ålderdom icke ha att motse annat än lasarettet eller arbetshuset. Hr W:m Hargreaves, som på ett frimodigt ooh vältaligt sätt kämpat för fri jord och fritt arbete, har vid ett tillfälle anfört några rader af Nathaniel Hawthorne, hvilka träffande skildra tillståndet i en by uti Warwickshire: Lifvet der saknar hvarje omvexling och är evigt enahanda. Samma personlighet, som dog i går eller för några år sedan, vandrar i dag byvägen utefter och väljer sig en precis likadan hustru som den han gifte sig med för hundra år sedan, och hvilar i morgon under sawma jordtorfya som under sekler betäckt honom. Stenen utanför hans stugudörr är nästan bortnött af de jernskodda skodon som trampat densamma från den första Plantagenets dagar till Victorias. Detta kan vara ett hårdt tal, men det är dock sannt. Det är fideikommissrätten som åstadkommer dylika förhållanden: en menniska eger ett område, på hvilket kanske millioner på sådant sätt petrificerade varelser dväljas. Civilisationen går framåt med raska steg; märkvärdiga upptäckter göras — generationera fråa och olyckliga menniskor nöta dock med jernskodda skodon samma tröskel från Plantagenets till Victorias dagar. Jordbruket på de ärfda godsen förbättras oupphörligt; plog, harf och tröskverk förändras; men arbetaren förblir sig evigt lik. Ingenting har man gjort för att bilda och förbättra honom; och lagen, som hindrar honom att någonsin sjelf förvärfva egen jord, hindrar honom på samma gång att sjelf eftersträfva och tillegna sig någon upplysning. Han är utestängd från möjligheten att få besitta en liten jordlapp, äfven om han erbjuder sig att betala ett högt arrende för densamma. Hans utarbetade far dväljes på arbetshuset och han sjelf kan icke genom de största ansträngningar bereda sig ett annat öde på ålderdomen. Skulle lyckans sol som varmast skina på honom, kan det hända att han till lön för 50 års möda blir hugnad med en belöning af 2 guineer utaf sin husbonde, som dock är en ifrig försvarare af den bestående ordningen, af fideikommissrätt och arbetshus. Denne välsignas då af sitt offer och kallas ädel, och detta fastän han är dess största fiende, som på intet sätt vill medgifva dess frigörelse från det beroende, hvarunder det suckar, eller tillåta att den minsta glimt af upplysningens ljus skingrar det andliga mörker, hvari det lefver. Jordegaren vill icke allenast ej sälja någon jord åt arbe