Dagens Nyheter – 2 mars 1865, sida 1

I MMMM — I ordning. Sistlidne tisdag kom man ändtligen åter och som skråisterna antogo för alldeles gifvet, för sista gången tillsamman, för att få hål på saken, som det heter. Deras valspråk var seger eller död. Deras ordförande hade på förhand gjort upp sin taktik, som bestod I deruti att ej låta företagets motståndare få komma till ordet i diskussionen, och på så sätt vann han en slags seger, i thy att det nya förslaget erhöll underskrifter, till samma antal, som deras, hvilka reserverade sig både mot sjelfva förslaget och mot ordförandens sätt att hänga munlås på folket. Ni må dock ej tro att detta afiopp lika stilla som när ett lam under klipparens sax ligger. Nej, långt derifrån; det stängda ordet bröt ut: åtbörder och pantomimiska ställningar och rörelser af den mest krigiska natur, stannande på den yttersta gränsen till handling. Man knäppte med fingrarne i luften, man stampade dels med en dels, med begge fötterna i golfvet, och företog sig med händerna allehanda krokliniga demonstrationer i luften. Men för att ej riskera att få gå barfotad och naken, afhåller jag mig ifrån att ingå på ännu närmare detaljer. Slutet blef att man skiljdes åt mer oense än någonsin. Anti-skråisterna hafva sedan dess haft möte, dervid beslöts, att söka förmå magistraten att taga saken om hand, eller åtminstone låta en af sina ledamöter föra klubban som ordförande, hvarvid man hoppas ett strängare iakttagande af parlamentarisk takt och samhällsordning. Den mest svårlösta knuten är den gamla föreningens kassa, som den skråistiska nyskapade föreningen har för afsigt att tillegna sig, enligt ett uttryck i det nya reglementet. Härom måste väl endera dagen en ganska allvarlig strid uppkomma, vid hvilken biträde af en magistratsperson verkligen torde Vara På sin plats. De som äro fallna för att Vara elaka, tillskrifva ordförandens sega vidbållande af gesällordningen den lilla inkomst. som lärer för gesällbref tillskyndas honom, äfvensom hans lilla kontanta lön, omstländigheter som äfven för protokollsföranden, polisnotarien Gåse, borde göra afskaffandet af gesällbrefven, som tillskynda honom sportler, ovälkommet. Ni ser att jag vändt sakens röda afvigsida utåt, den har dock sin svarta, sin allvarsamma sida, hvilken jag en annan gång torde komma i tillfälle att framhålla för läsare af Dagens Nyheter. Då jag i min förra Smått-Godt epistel uttalade min tillfredsställelse öfver det återkomna lugnet med afseende på den fruktan, som framkallats af de förmodade mordbränderna, hade jag gjort upp räkningen utan värden. Om den eldsvåda som här utbröt natten till den 20 och om hvilken jag i största korthet upplyst genom telegram, hade jag då lika litet som någon annan någon aning. Om den vinna ni tillräcklig kännedom af vår tidning, hvarföre jag ej här direkt vidrör saken. JEndast det må här tilläggas att denna olycka åter väckt farhågorna och att ryktet om organiserande af mordbrännareband snarare tilltagit än minskats. Man patrullerar fliteligen i gårdarne om nätterna, ordentliga patrullkarlar antagas mot lega. Polisen vill ej finna något samband emellan denna sista eldsvådan och de båda förutgående i hvad deras ursprung beträffar; men då polisen så litet utforskat rörande någondera är detta endast en lös förmodan. Vår polis har nog god vilja, dess närmaste ledare, stadsfiskalen, erkännes som en praktiskt duglig poliskarl, de närmast under honom stående, gevaldigerna, äro också kända