Dagens Nyheter – 2 mars 1865, sida 1

mälte knallen. Det är nemligen så beskaffadt att jag har två äldre bröder, som i flera år ha idkat stor gårdfarihandel på de norra orterna. Under tiden har jag gått hemma och traskat vid jordbruket, men nu skall fröken begripa att jag vill sjelf ut i verlden och försöka min lycka. Jag har hela påsen fullproppad med bomullsdukar och sjalar och band af hundrade slag. Min ena bror ska möta i Stockholm och sen skola vi i sällskap vandra utåt bygden och komersa. Det skall allt.slå brai spann, för si fröken ska tro att fast jag aldrig förr varit på något ångfartyg, så är jag inte så farliga dum heller. i Den vackra enkan log till en början åt den unga frispråkiga knallen, men hennes leende öfvergick småningom till ett visst deltagande. Hon fann behag i hans öppna okonstlade sätt att vara, och som hon för tillfället icke hade något annat att göra, så gaf hon honom en ordentlig lektion i allt som hon kände på ångbåten. Hon beskref äfven alla de ställen som passerades och höll ett långt föredrag om de storartade slussbyggnader, som han snart skulle få se. Hon talade vidare med förtjusning om morgonens gkönhet, naturens fägring och allt det herrliga som var att beskåda på färden till Stockholm. . Så vackert hade vår knalle aldrig hört någon tala. Han ansåg den unga enkan för en himmelens engel, den han var färdig att falla ned och tillbedja. Med förtjusning lygsnade han till hvarje ord, som halkade öfver hennes röda läppar, och var på det hela så lycksalig som en surrande geting i en nyligen eröfrad bikupa. Länge fick han dock icke