Dagens Nyheter – 28 februari 1865, sida 3

tarier. Deretter röstade han med oböjlig energi för fångens dömande till döden. Presidenten förklarade nu sessionen för en qvarts timma afbruten. Den anklagades unge försvarare riktade sina blickar på sin klient och han förskräcktes öfver hans blekhet. Mekanistens krafter voro uttömda och det våld han så länge gjort på sig sjelf för att ej skänka allmänheten det glädjande skådespelet af sin förtviflan hotade nu att framkalla en fullkomlig vanmakt. -— Den olycklige svimmar! mumlade advokaten. Och närmande sig Vaubaron hviskade han 1 hans öra: — Ni mår illa? — Ja, svarade mekanisten med knappt hörbar röst. Mitt hjerta hotar att brista . . . det förekommer mig som om jag skulle dö. — Vill ni inandas luktsalt? . . . Vill ni ha någon stärkande dryck? — Nej, hvarken det ena eller det andra .. . Men jag tror att några droppar friskt vatten skulle återskänka mig lifvet. Advokaten räckte honom genast ett glas iskallt vatten, som han i ett drag tömde. Derefter kände han sig åter stärkt och lifvad. — Ni är ända till det sista min försyn, sade mekanisten med mild och sorgsen röst. Men oaktadt er obegränsade tillgifvenhet och ert rastlösa nit, kan ni ej ptföra ett underverk. — Hvad menar ni? frågade advokaten. — Min sista illusion har nu dunstat bort, sade Vaubaron, för första gången fattar