Dagens Nyheter – 28 februari 1865, sida 3

HA ff AU Ae Sven Nilsson Morin. De män som för hundra år sedan lefde och verkade äro döde och de flesta glömde; dock finnas många som genom större förtjenster borde 1 minnet lefva för efterverlden, och bland dem är en man, hvars lefnadsteckning i korthet är följande: A hemmanet Hyltan i Gnosjö socken af Småland bodde hemmansegaren Nils Larsson och dess hustru Malin Nilsdotter. År 1747 den 1 jan. föddes och d. 4 dito döptes deras son och kallades Sven. Denne son växte fort och var ett lydigt barn. Vid 5 års älder började han läsa 1 bok, någonting på den tiden ovanligt, ty flera af de äldre kunde ej denna konst, utan öfvades utom bok så mycket att de blefvo konfirmerade till nattvarden. Under sin faders ledning, som väl kunde läsa, öfvade han sig med otrolig framgång. Vid 10 års ålder hade han genomläst bibeln från perm till perm, och icke nog hirmed, ty han mindes utom bok ganska mycket af historiska berättelser. Under tiden öfvade han sig mycket att skrifva samt räkna, men detta var en arabiska för fadren, emedan detta icke var något hos allmogen vanligt yrke. Han funderade mycket på att studera, men föräldrarne ansågo att sådant skulle blifva allt för stor kostnad, i synnerhet som familjen ökats med 3 yngre syskon. Fadren önskade helst att sonen skulle biträda honom i arbete, men detta var icke i sonens smak. Hvad var nu att göra? Brödet i föräldrahyddan var ej tillräckligt att försörja den som kunde och icke ville arbeta. Det fanus en sockenskräddare och med honom skickades denne yngling att sålunda förtjena sin bergning vid 11 års ålder. Han visade mycken fallenhet för detta yrke och var sin mästare lydig och villig. Unaer tiden fick han nyttja krita, och under alla lediga stunder begagnade han tiden att skrifva, räkna samt rita gubbar och djur. Mästaren tyckte att hans dyrbara krita togs allt för mycket i anspråk, så att han härför satte p; men ett annat medel upptäcktes, ty i alla spislar fanns kol och med detsamma utfördes en mängd landskapsmålningar på murar och spislar, så att bondgummorna tyckte mindre väl om att få sina med kalk väl uppsnyggade spislar förvandlade till landskapsmålningar med svart färg öfverstrukna. Sådant blef vår skräddarekandidat förbjudet, men han var ändå lugn, ty han uttänkte ett annat sätt att få idka sitt yrke att måia. Vid alla gårdar fanns den tiden en hög byggnad kallad loft, med ett utbygge eller svale. En trappa ledde upp här till audra våningen. Hit var en lugn tillflykt hvarje afton för skräddaren att med sina vanliga färger måla öfver dörrar och väggar, så att när husfolket kommo blefvo de förvånade öfver de grymma odjur af lejon och björnar, som mötte deras syn och tycktes vara färdiga att fånga sitt rof. Under tiden öfvade vår skräddare sig så att han efter 4 å 5 års tid ansåg sig mogen att på egen hand föra nålen och öfvergaf sin mästare. Han blef namnkunnig och fick stor förtjenst, till förargelse för hans lärmästare, som ansåg att detta privilegium var honom ensam tillhörigt. En dag då hans gamle lärjunge träffades blef han fråntagen sitt pressjern och fick smörj på köpet. Detta förtröt vår unge mästare på det högsta. Härefter beslutade han att nedlägga detta yrke för alltid; men hvad var nu att göra? Tjena var icke roligt och i hemmet var allt för många för att nu få en skräddare på köpet. Han arrenderade ett torp vid namn Intaget. Här började vår skräddare, som nu blifvit stor och stark efter de goda ungdomsdagar han upplefvat i bygden, odla och bruka bättre än någon annan i orten. Efter kort tid förvandlade han stora ödemarksstycken till vackra åkertegar, som än i denna stund bära vittne härom. Äfven här uppenbarade sig någonting eget hos f. d. skräddaren. För att göra den mark åskådlig som han odlade uppoiorde han karta daräfvar ach haslkraf alla da