Dagens Nyheter – 24 februari 1865, sida 3

gelse och jag märker allt mer och mer att den är orubblig . . . Förgäfves skall jag försöka genombryta det tjocka mörker bakom hvilket sanningen döljer sig ... jag inser nu att det aldrig skall lyckas mig . lögnen segrar ... den oskyldige dömes! .. . Åh, om detta gräsliga brott måste gå i fullbordan, om denna fruktansvärda olycka är oundviklig, då säger också jag att det är tusen gånger bärstre att Jean Vaubaron får dö här utan lidanden, utan att minnas det förflutna utan att rysa för det barn han efterlemnar . . . ja, må han hellre dö i detta hemska fängelse än tillfriskna till nya qval, ännu grymmare, ännu ohyggligare, ännu mera förnedrande än dem han redan lidit. Advokaten närmade sig fångens säng. Han fattade mekanistens liflösa, iskalla hand i sin och tryckte den varmt. Den unge mannens hjerta hotade att brista, han förstod att hans rösts darrning skulle förråda hvad han kände om han uttalade ett enda ord, om han nödgades besvara någon helt hvardaglig fråga framställd af den ene eller den andra af de två åskådarne till den upprörande scenen, han förstod att han ej längre skulle kunna beherrska sin sinnesrörelse och han lemnade derföre cellen, tryckande näsduken mot sitt ansigte för att dölja de tårar som framträngde ur hans ögon och rullade utför hans kinder. Den gamle läkaren vände sig till Conciergeriets direktör och pekande på dörren genom hvilken advokaten gått ut, sade han hånfullt : — Hvad ungdomen med sin lysande svit af illusioner ändå är för en vacker sak! ..-.