Dagens Nyheter – 24 februari 1865, sida 3

spegling af ett lyckligt äktenskap med bundtmakaregesällen Alfred Theodor Pettersson har jag varit nog svag att till honom öfverlemna qvinnans dyrbaraste egendom, hennes dygd, hvaraf följden blifvit en liten kärlekspant, och måste jag, ehuru med smärta, förneka min blygsamhetskänsla och anlita lagen för att erhålla 12 rdr i månaden för mitt barn tills det fyllt sitt femtonde år. Hvad äktenskapslöftet angår, så afstår jag derifrån, emedan jag ser hvad slags karakter Alfred Theodor Pettersson eger. Pettersson var ej närvarande, men kallades att infinna sig nästa torsdag vid tio riksdalers vite. Olaga arf. I Göteborgs-Posten berättas: En för de festa infödda Göteborgare mycket bekant personlighet drog natten till sistl. söndag sin sista suck. Om man säger att denna person var Beata Olsson, skall troligen blott ett fåtal af dem som på Otterhällan bygga och bo veta hvem det var, men om man tilllägger att hon var identisk med den s. k. Kulan, annars Stans ovett benämnd, torde de flesta erinra sig ett eller annnat tillfälle då de fått lyssna till någon träta, ur hvilken Kulan, tack vare sin öfverflödande munvighet och sin tungas vilda energi, alltid medförde segerpalmen. Sparsamt utrustad af en njugg natur utom i afseende på ryggen, der hon bar en väldig puckel, och som sagdt äfven i afseende på talegåfvan, hade hon dock lyckats vinna inträde i det hel. äkta ståndet. Hennes make var likväl förmodligen icke vuxen sällheten vid hennes sida, utan afled långt före Beata sjelf, så att då hon nyligen föll i sin sista sjukdom, hade hon ingen som vårdade sig. Hon antog derföre till sköterska en viss Svenssonska, och denna vakade med en röstande bränvinsbutelj vid sin sida lördagsnatten öfver Beata, som kl. 3 till 5 f. m. i söndags morse afled efter att ett ögonblick förut ha lagt Svenssonskan på hjertat att akta grädden och sockret. Sedan Svenssonskan öfvertygat sig om att Kulan icke mer i denna verlden skulle komma att bruka sin farliga tunga, företog hon sig en inventering af den aflidnas tillhörigheter och fann bland dessa åtskilliga penningar, af hvilka hon lade sig till en del, hvarefter hon anmälde dödsfallet för en i närheten boende madam Björk. Denna; som visste att Beata hade penningar och fruktade att, såsom fallet också ganska riktigt var, Svenssonskan utan vidare formaliteter gjort sig till hennes arfvinge, undersökte äfven qvarlåtenskapen och fann att åtskilliga penningar saknades. Ansatt af madam Björk, som, i fall hon gjort sina studier i den populära vältaligheten under Kulans ledning, är en elev som länder sin mästare till everldelig heder och hvilken nu hade flera tillkallade personer till hjela, försökte Svenssonskan, som var temligen ankommen redan på morgonqvisten, att i hemlighet bortkasta en å-rdrs-sedel. Denna rörelse kunde dock ej undgå madam Björks 1lifliga blick, så att nu blef Svenssonskan fast. Hon häktades sedermera samt stod i tisdags inför poliskammaren, och beror det härpå att ,Kulans död förorsakat nästan lika mycken uppståndelse som de mest animerade ögonblicken i hennes lif. . Vid polisförhöret i tisdags uppträdde madam Björk, afläggande en berättelse om förloppet vid stölden. Hon besökte itisdagsi förra veckan Beata Olsson, som då var lidande af andtäppa. Beata visade henne sina penningar, som bestodo af en ny och en gammal 5-riksdaler, minst fem rdr i ettor, två danska riksbanksdalrar och åtskilligt mindre silfvermynt. Beata förklarade, att om hon blefve bättre, skulle hon gå på pantlånekontorets auktion och köpa sig en sjal; men madam Björk, som är en praktisk menniska, rådde henne att taga väl vara på sina penningar, så att om hon nu doge, hon skulle efterlemna medel till en anständig begrafning. Beata medgaf befogenheten af ett sådant förutseende och lade sina penningar i öfre lådan af en byrå. Madam Björk besökte henne sedan på fredags afton och yttrade dervid Beata, att penningarne lågo orörda i byrålådan. Det blef derefter