Dagens Nyheter – 24 februari 1865, sida 3

tal om huru Beata skulle få sig en sköterska. Hon bad att få låna madam Björks piga, men denna förkastades såsom välsignad med en sömn, hvilken icke under något vilkor kunde störas förr än efter vissa timmars förlopp. Beata yttrade då att hon gerna skulle taga lilla Svenssonskan, om icke denna stule så förskräckligt. Härpå svarade mad. Björk, att Beata väl kunde hålla ögonen på Svenssonskan, så länge hon hade sansen qvar åtminstone. Ja, det kan jag nog, förklarade Beata, och dermed beslöts det att Svenssonskan skulle antagas. Kl. i till 6 på söndags morgon kom Svenssonskan och anmälde dödsfallet för madam B. Denna skyndar genast upp till den döda, och hennes första göromål är att se efter i byrålådorna, men inga penningar finnas der. Svenssonskan bedyrar, att hon inte tagit något, och nu börjas en undersökning i den aflidnas säng, hvarest tvenne portmonnäer anträffas. Den ena innehöll omkring 8 rdr, men den andra var tom. Madam Björk försökte att förmå Svenssonskan till bekännelse, men denna aflägsnade sig hastigt. Sedan hon fått andra personer till biträde, gick mad. B. till Svenssonskans hem, der hon på ofvannämnde sätt fick reda på en 5-rdr som tillhört den aflidna. Hon befalldes nu af mad. .B., som förde ordet i denna improviserade polisrätt, att afkläda sig, och då hon underkastade sig denna operation föll ytterligare en dansk riksbanksdaler klingande till golfvet. Svenssonskan skulle derefter vid polisförhöret afgifva berättelsen om sitt förfarande och började: — Det var om lördagen, nej om fredagen, så fick jag 2 rdr, nej jag ljuger i min egen pung, 3 tredalrar. Så köpte jag bröd och så gick jag till apoteket för att köpa droppar, det var i alla fall, låt mig se — hvad heta de der dropparne igen, som Beata hade på lilla pepparflaskan? Så betalade jag 36 sk. i bagareboden med 3 tolfskillingar. — Nej, om jag nu får tala, — inföll Björkskan. — Hon betalade i bagarboden med en blank riksdaler; det sade mamsell Rika och hon vet nog hvad hon säger. Men (vänd till Svenssonskan) bekänn hvar du gjort af de öfriga penningarne? Hade du inte ett halfstop bränvin hewmma hos dig i går? — Jo, det erkänner jag gerna. — Men pengarne? — Min lilla välsignade madam, jag har ej tagit mer än 7 rdr. — Min lilla goda Svenssonska, bekänn! — Jag kan icke (snyftande). — Huru många droppar gaf du henne in? — Tjugo droppar, hvarken mer eller mindre. Precist tjugo droppar (tjutande). — Hvar tog du pengarne? — De lågo omkring henne i sängen. — De lågo i lådan, säger jag. Hvar har du de nya kängorna? — De stå qvar under sängen. — Du har tagit dem. — Nej, de stå qvar under sängen ... så sannt jag heter Svenssonskan! På mitt lif och min ära är det icke sannt! — Hennes ära! Jo, jag tackar jag! Skulle jag ej ha bättre ära, så . . . utbrister mad. B. med förtrytelse. På detta sätt examinerade mad. Björk den brottsliga ännu en liten stund, tills polismästaren gjorde slut på saken genom att förvisa målet till rådhusrätten. Svenssonskan införpassades till cellfängelset.