Dagens Nyheter – 24 februari 1865, sida 1

herrliga Kriegsherrn, som preussarne till sin stora bedröfyvelse hafva på tronen. Och efter ett sådant tal är man nästan säker att i Times, i Siecle och i andra af verldens stora tidningar finna en mördande salfva af speglosor öfver den medeltidston som genomgår dessa af Guds-nåde-messighet genomströmmade orationer om mig och mitt hus och om förtjensten af den blinda lydnaden. Den anda som genomgår dessa kungliga tal och som de preussiska monarkerna lyckats smitta hela det preussiska krigsbefälet med, uttalades bjert i en skrift som för ej många år sedan utgafs i Preussen under titeln Ich dien, hvilken här blef öfyersatt och gjorde för en tid ett sorglustigt uppseende. Men denna öfverflyttning till Sverige af den preussiska militärandans utgjutelse var icke officiell och hade icke någon vigt. Det ogillande den mötte borde dock ha utgjort en varning för dem som kunnat känna sig frestade att här arbeta i samma syftning. Varningen tyckes dock vara glömd, ty man har i dessa dagar låtit konungen till det församlade krigsbefälet hålla ett tal, som icke är annat än en i frasen förbättrad upplaga af de beryktade preussiska Kriegsherre-talen. Hela landet känner konung Carl XV:s rättframma väsende och, såväl af hans uttryckssätt i det dagliga lifvet som af hans utgifna skrifter, äfven hans stil. Den är så långt skiljd från den barbariska tonart, i hvilken det längre fram i bladet meddelade talet till krigsbefälet är hållet, att ingen kan tro H. Maj:t om att sjelf hafva författat detta. Afgifvet officiellt och afhaddlande en officiell fråga, är det lika visst som trontalen beredt af någon vederbörande. Och vederbörande måtte i detta fall vara krigsministern. Det är således krigsministern, som man med förundran finner hysa en sådan föreställning om landtförsvarets förhållande till konungens person, att han sättar bland de icke minst utmärkta dygder hos detsamma dess trohet, vördnad och förtroende mot konungens person. Det är ett missbruk af språket att kalla dessa känslor för en dygd. De kunna under inga omständigheter få denna benämning, och, förhållanden kunna gifvas och hafva gifvits då de äro raka motsatsen. Trohet mot fåäderneslandet — se der en dygd för alla, men en minister i ett konstitutionelt samhälle bör icke identifiera fäderneslandet med den för tillfället regerande konungens person. . En fras som också måste stöta mången för hufvudet är den, hvari säges att det ämne, för hvilket krigsbefälet är sammankalladt, på det närmaste berör dess och kommande slägtens inom krigsståndet dyrbaraste intresse. — Denna öppna förklaring att bergning på ålderdomen är krigsståndets dyrbaraste intresse strider åtminstone alldeles emot den föreställning, krigsståndet eljest vid alla tillfällen söker ingifva allmänheten, nemligen att fosterjordens försvar mot fientligt anfall är armåens dyrbaraste intresse. Slutligen tackar det officiella talet för de tänkesätt krigsbefälet yttrat om Mig och mitt hus; och här återfinner man en ton, sådan man kunde vänta den från konungens eget bröst. Uttrycket är här hjertligt och hela denna fras af helt annan anda än den föregående delen af talet. i