Dagens Nyheter – 24 februari 1865, sida 1

Jean Vaubaron. Andra delen. (Forts. fr. N:r 1— 45.) Sedan han begagnat den för att som vi veta fila af fader Lagrips jerngaller hade han helt mekaniskt stoppat den i sin ficka, dervid endast lydande den medfödda instinkt, hvars lagar drefyo honom till att lägga sig till allt hvad han kom öfver. Man måste medge att dylika upptäckter i ett. ögonblick sådant som detta verkligen rättfärdigade Kaninens glädjeskri. Den unge banditen slog genast eld och tände, vaxstapeln. Ett klart sken skingrade ögonblickligt mörkret så att Kaninen varseblef trappan framför hvilken han stod. — Hvad ser jag! — utropade han. — En trappa, hvad är enklare än att gå uppför den . . . deri ligger då ingen konst . .. fader Legrip har varit gentilare emot mig än jag kunde tro! Med dessa ord började han klättra uppför trappstegen utan att ett ögonblick komma att tänka på det denna så beqväma trappa säkert skulle föra honom till den man, hvars åsyn han framför allt borde undvika. Hans uppstigande blef dock snart hämmadt af den fall-lucka som stängde trappans öfre del. Han försökte upplyfta denna lucka, men han rönte dervid ett så bestämdt motstånd att han genast insåg det alla hans försök att öppna den skulle vara fruktlösa.