Dagens Nyheter – 24 februari 1865, sida 1

qvinnau till godo! Vår akademi skulle i så fall åtminstone icke kunna beskyllas för slentrianism — men vår tid älskar de nya former, som de nya idgerna behöfva för att bryta sig väg fram. Jag tror mig ha nämnt, att vår teaters uthyrande för ytterligare tvenne år åt ett främmande operasällskap väckt misshag, emedan man nu törstar efter att få njuta af en god dramatisk scen. Egentliga anledningen till detta direktionens uthyrningsbeslut lärer vara det, att orkesterkassan behöfver de ökade inkomster, som operan gifver, för att en god orkester skall kunna uppehållas härstädes. Man invänder, att vi väl kunde nöja oss med en mindre talrik och likväl god orkester, isynnerhet som den vi ha nästan aldrig låter höra sig ensemble utom -— då opera gifves, hvarigenom således medlet blir ändamålet, skulle en filosof af den gamla skolan ha sagt. Nu ha vi dock att vänta oss en serie runions musicales — för att hjelpa den nödställda operakassan, ej för musikens egen skull, således ändamålet medlet. Med denna operakassa lärer det förhålla sig så, att densamma bildades genom frivilliga bidrag af ganska räsonnabla summor, för att möjliggöra en operas hitkomst; men ändamålet har blifvit medel, och nu tvingar man på oss en stående opera, för att möjliggöra orkesterns bibehållande, Vännerna af en dramatisk scen, och de utgöra majoriteten, till förfång. Det är ej underligt, att vid sådana utsigter många af dem, som hittills lemnat bidrag till orkesterkassan, nu draga sig tillbaka, för att ej bli medel för ett ändamål som de ogilla. Det är derföre kassan behöfver förstärkning, och det är kanske äfven sålunda som just operan kommer att försvåra om icke omöjliggöra: orkesterns bestånd. Du har så velat, Georges Dandin!? Detta att offra en svensk dramatisk scen, för att få behålla en talrikare orkester än annars, erinrar mig om en sannsaga. För någon tid sedan hade en bonde på Keillers mekaniska verkstad köpt en ny plog, efter engelskt mönster och skinande i vackert blått. Då någon vid plöjningstiden besökte bonden, fann han dennes gamla plog i verket, men den nya uppställd och putsad i ett skjul. Då den främmande anmärkte detta, ref bonden sig bak örat och svarade: Ja kan fälle inte sätta e granna tingst i jola än, för färgen kan ju rent gå å na. Analogien med teatern kan ni sjelf lätt finna. Sedan Bore några dagar visat en blidare uppsyn och skakat snöhvit fjäder ur sitt lurfviga hår öfver haf och land, har han nu åter antagit en bister hållning och andas skarp och hvass i ansigtet på oss. Vinden blåser nordlig, och vi kunna göra oss beredda på att snart få höra omtalas nya stoppningar i vår utländska postkommunikation, hvilka hittills vållat villervalla och bråk hos våra affärsmän. Göteborg har nu på ett par veckor ej varit hemsökt af eldsvåda — anteckna det. Ville ni se eländet i ruskiga skepnader, förfallet nedkrupet på lägsta pinnen af den sociala stegen, armodet i dess nakenket och lasten i dess följder — då skulle ni följa med mig och göra ett slag bort i värmestugan i gamla stadshäktet, der de olyckliga som sakna tak öfver hufvudet få sådant och värme. Vi sakna genremålare på platsen, annars skulle vi, jag är derom öfvertygad, snart få på duken framställd en bild af historisk sanning och gripande effekt. Brrr! B—Tr.