Dagens Nyheter – 24 februari 1865, sida 1

och ändå känner jag mig så frisk och kry som före olyckshändelsen. Kaninen kunde med skäl berömma det vin han upptäckt och hvaraf han druckit några klunkar. Det var helt enkelt äkta madeira af 1788 års skörd, hvaraf hvarje butelj minst var värd en louisdor. Fullkomligt stärkt af denna dryck hvars verkan var lika snabb som Kaninens svaghet var stor fortsatte han sin vandring genom källaren för att upptäcka någon utgång. Det var då som han på ett afstånd af ungefär tolf fot från marken upptäckte den med två korslaggda jerngaller försedda glugg, som Rodille aldrig värdigats skänka minsta uppmärksamhet. Den skägglöse skurken hvars lynne blifvit särdeles lifvadt af madeirun liknade i detta ögonblick den namnkunnige Gusman, hvilken enligt hvad som står i visan ej kände några hinder. — Jag skall klättra dit upp, fila af jerngallren och sedan be gubbsaten dra så långt vägen räcker, — sade han för sig sjelf. — Jag tycker hvad den gamle skojaren skall göra för ögon då han kommer hit ner och finner att fågeln fugit ur boet... jag är visst icke nyfiken till min natur, men nog skulle jag gerna kosta på mig ett oxöga för att få se det skådespelet. Jag klättrar ditupp? hade den unge skurken sagt, det var äfven mycket lätt sagdt, men hur skulle det gå till? Att utan en stege nå upp till källarhvalfvets tak der gluggen var anbragt var nästan otänkbart.