Dagens Nyheter – 20 februari 1865, sida 2

Derefter undersökte han pistolernas knallhattar och stängde helt och hållet blindlyktan så att mörkret blef ogenomträngligt bakom den gröna lärftsgardinen. Då han ändtligen slutat dessa bestyr satte han sig, till utseendet lika lugn som då fader Legrip väntade sina kunder, på den maskstugna fåtöljen innanför skranket. — Hvem fan kan det vara? frågade han sig oupphörligt. Och han började att i tankarna låta hela den oräkneliga skara af skurkar med hvilka han stod i affärer, defilera förbi sig. Låtom oss nu för ett ögonblick lemna Rodille i det verkligen ganska egendomliga läge hvari han befann sig; han hörde djerfva brottslingar hålla på att bryta sig in i hans hus, han urskilde tydligt ljudet af deras filar på jerngallren för hans fönster, men det oaktadt satt han der tyst, orörlig, med ett hånfullt leende på sina läppur. Vi vilja i stället se hv:l som en timma förut tilldrog sig e6tt ltct stycke ifrån tjufgömmarens boning. Knappt fem minuters väg från Porte Maillot på ett öde fält angränsande till den rundt omkring Boulognerskogen löpande muren fanns år 1830 en eländig krog eller riktigare ett näste af det mest afskräckande och vämjeliga utseende. Det utgjordes ej af ett hus utan af ett slags koja, uppbyggd af murknade bräder och gamla kasserade stenar. Denna boning, hvilken var så låg att man måste kröka ryggen för att komma in genom dess dörr, påminte de fåtaliga promenerande som