Dagens Nyheter – 17 februari 1865, sida 1

VA of 2 NM nd nungens kallelsebref att infinna sig. I och för riksdagsmannarättens utöfning skulle adeln vara fördelad 1 ätter och dessa ätter sammanförda i tre klasser: Aerreklassen (grefvar och friherrar), riddareklassen (riksråd och deras söner) och svenneklassen (det öfriga frälset). Sedan adeln infunnit sig, hvilket borde ske mangrant, ordnade de sig ättvis, dervid hvarje ätts medlemmar skulle välja och konstituera en af de sina till familjens hufvudman, som skulle intaga och bekläda sin ätts säte, stämma och rätt, medan ättens öfrige medlemmar skulle stå på golfvet bakom sin ätts säte, höra på och tiga. Ättens talan kunde endast i det fall föras af en ätten icke tillhörande adelsman, om ingen myndig medlem fanns, i hvilket fall förmyndaren eller någon hans niärskylda frände eller någon af landtmarskalken dertill förordnad annan adelsman var hufvudman. Fullmakt fick ej utfärdas i annat fall, än att någon var hindrad af rikets tjenst. Undantag från denna regel om hufvudmannaskapet utgjorde de grefliga och friherrliga ätterna, för hvilka, enligt hvad 1617 års riksdagsordning gitfver vid handen, hufvudmanskapet bestämdes efter förstfödslorätten. Samma regel skulle följas dervid, som vid grefyveoch friherreskapets öfverflyttande. Ur detta förhållande utvecklade sig äfven såsom praxis inom den öfriga adeln, att hufvudmannaskapet blef en föstfödslorätt, hvilken praxis dock först långt senare blef legaliserad. Vid besluts fattande skulle pluraliteten bestämmas klassvis; inom hvarje klass bestämdes den efter ätterna; rådet var närvarande och deltog i öfverläggningarna, men ej i besluten. Förhandlingarna skulle ledas af en utaf konungen bland ridderskapet och adelns medlemmar utsedd ordförande, som erhöll det för Tysklands landsständers ordförande då brukliga namnet landtmarskalk. Med ordningen för de öfriga stånden i afseende på valrätt, valbarhet och öfverläggningar befattade sig ej denna tids lagstiftare. Vid utskottsmötet 1632 öfverenskom borgareståndet sjelft om en ordning för tillfället. Bondeståndet hade icke ens någou bestämd lokal för sina sammanträden. Bönderne tackade Gustaf Adolf 1617 för att han för den riksdagen beredt ståndet en sådan. Man fäste ringa afseende på de ofrälse stånden ; adeln var på denna tid den egentligen handlande afdelningen af representationen och förstärkt, öfver sig med rådet, under sig med krigsbefälet, ansåg den beslutande rätten tillkomma sig. Ehuru Carl IX:s och Gustaf Adolfs tidehvarf gör epok i riksdagens utveckling och dess egentliga begynnelseperiod derifrån räknas, var den dock långtifrån bestämd, vare sig i förhållande till konungen eller till folket eller inom sig. Riksdagen vacklar ännu mellan rådsförsamling och folkorgan, hvilket visar sig deri, att dess beslutanderätt ej var tydligen angifven, icke ens i afseende på de vigtiga beskattuingsoch lagstiftningsfrågorna, på hvilka ej kunde, till följd af den i landslagen folket förbehållna rätt, tillämpas konungens rätt att taga hvad honom bäst syntes. Riksdagen var ej den enda formen för rådplägningar med folket; landskapsmötena fortforo att vara de lagliga folkorganerna för beskattning och lagstiftning och konungen ansåg sig i enlighet med uppfattningen af riksdagen såsom rådsförsamling ej af densammas rätt vara förhindrad att derjemte välja andra former för rådplägningen. Så är förhållandet med ut