Dagens Nyheter – 16 februari 1865, sida 1

åt henne ett rättmätigt hopp, och det är detta hopp som jag vill att ni skall väcka i mitt eget hjerta, innan jag går härifrån. — Ja, ni har rätt... rätt... tusen gånger rätt! — mumlade Vaubaron suckande. — Ske derföre er vilja! ... Hör mig och måtte ni bättre än jag sjelf förstå det mörka och oförklarliga som förkrossar mig. Mekanikern började nu berättelsen öfver alla de för honom sjelf så obegripliga fakta, dem vi redan känna. Den unge mannen lyssnade med spänd uppmärksamhet, och ibland hejdade han mekanikere för att till honom rikta en fråga. I samma mån berättelsen framskred, förmörkades advokatens panna och då han åhört den till slut återspeglade sig på hans ansigte ett uttryck af nästan fullkomlig nedslagenhet. Jean Vaubaron såg detta öttryck födas och förstoras — han kände sig förlorad. — Säg mig hvad ni tänker, — utropade han med förtviflans energi. — Säg mig allt . . . hys ingen skonsamhet med mig ... Ni tror mig brottslig, är det icke så? . .. Jag har ju ej heller lyckats öfvertyga er om min oskuld? — Tvärtom, jag tror er vara oskyldig, — svarade den unge mannen, -— och beviset derpå, se här min hand! Vaubaron fattade denna hand, hvilken så att säga förklarade honom oskyldig genom att sträcka sig emot honom, han tryckte den mot sitt hjerta, han tryckte den mot sina läppar och en glädjestråle blixtrade i hans af tårar fyllda ögon. — Hvarföre ser ni så dyster, så nedsla