Dagens Nyheter – 16 februari 1865, sida 1

Men när revolutionen kommer ofvanifrån? Ja, då skall det blifva svårare för hofvet att återtaga sin makt. Men omöjligt är det visst icke. Lefve konungen så länge han lefver! Men sedan heter det: konungen är död — lefve den nye konungen! Hofvet är adelns hufvudsakliga stöd. När hofyvet icke längre är oblandadt adligt, då är adelns makt bruten. När ofrälse kunna blifva presenterade på hofvet, då kunna också ofrälse blifva representerade på riddarhuset. Presentations-reform, det är representationsreform. Det är sant, ofrälse män kunna blifva presenterade på hofvet, men det är endast militära män. Orsaken är den att militären är hofvets bundsförvandt eller rättare trupp. Hofvet är befälet. Men ofrälse damer ha ej kunnat få stiga inom antechambern. Vid stora publika fester visserligen — vid notvarpen, då konungen en eller par gånger ger en representationsfest för sina undersåter och undersåtarinnor. Då har man sett borccerskapets familjer och oadliga embetsmäns fruar bortkomna iHvita hafvet. Men aldrig ha de varit presenterade, aldrig hört till le petit cerc!e, aldrig fått bära hofdrägten. De ha varit komparser och statister — medan de adliga damerna spelat hufvudrollerna. Icke ens väloch högvälborna damer ha fått inträda inom de presenterades helgade krinolinkrets, när de ingått mesallians med en ofrälse man, till och med om deras män sjelfve äro tjenstgörande vid hofvet. Deras män ha rört sig fritt derinom, men sjelfve hafva de — ovärdiga inför hofvet, om iän aldrig så värdiga inför verlden — fött stanna utanför besvärjningsringen. Adelsmäns fruar och döttrar, om hvilka samtid och efterverld aldrig skall säga annat än att de varit födda, lefvat och dött, hafva varit mottagna med empressement, men en Fredrika Bremer, en Lotten Wennberg — sitt. köns och sin tids prydnader — kunde aldrig få bära puffärmar, dessa ärmar som taga så mycket rum i ett rike och dess förvaltningsområden att endast små, fattiga yråar blifva lemnade qvar åt personer af de familjer som icke få bära dem. Vi anförde häromdagen att af Sveriges 78 högste embetsmän voro 44 adelsmän, säledes största antalet. Det kommer sig af puffärmarna. Men nu har konungen gjort en öppning på puffärmarna. De adliga vännerna af stånds-författningen ha sökt inbilla allt folk att konungen i själ och hjerta är så mycket adligt sinnad som den lägsta knapadelsman. Konungen har vederlagt dem genom en åtgärd, vida mer betydelsefull än representations-förslagets undertecknande. Konungen har befallt att damer, gifta med ofrälse män, skola ega rätt att blifva presenterade på hofvet så vida deras män der äro anställda i sådana tjenster att de innehafva en viss rang — vi kunna icke bestämdt säga gränsen, men troligen är det majorsrang. Denna befallning väckte uppstårdelse och opposition inom hofvet innan den blef utfärdad. Det var dödsdomen öfver de högsta af alla de adliga privilegierna. Det var att demokratisera hofvet — det var att släppa in ereti och pleti — det var att införa allmän valrätt. Ah, om vi hade utrymme i vårt