Dagens Nyheter – 16 februari 1865, sida 1

dig söfver smickrets röst, .hör sanningens en gang! i av (Jag hoppas, att Dageus Nyheter ingenting har emot den roll af sanuningsapostel, som jag skulle vilja gifva dem.) Någon beslutar att göra er affär. Det är så angenämt att bli rik, och fort rik till. Han köper sig ett hus i Haga eller Majorna eller Masthugget — Göteborgs s. k. förstäder. Det är godt om hyresgäster, och ju sämre kyffet är, dess högre jemförelsevis hyrorna. Men den visan känner ni al gammalt. Snart bo i lägenheten 10 å 12 arbetarehushåll, fattiga som satar och utan annat geråd äu några de torftigaste möbler. Jag har några gånger sett dessa — synen var ruskig, det kan jag försäkra eder. Nåväl, husegaren tager assurans på sin fastighet, icke för läg, ty det skulle ju vara en galenskap att, dä man en gång skall assurera, försäkra sin egendom för lågt, snarare litet högt . . . och det går så lätt att utfa hvad assurans som helst. Någon tid förflyter — då olyckan fogar, att — hvem kunde väl tinka något sådant? — huset brinner. Den höga assuransen kommer väl till pass. Det är ondt om penningar och realisation är under sådana tider alltid god. Man har förtjent, och kan ej nog högt förundra sig öfver att siumpen skall ha fogat så. Men — nu komma vi till smutstläcken, den vanställande smutstläcken — men de tattiga inhyses? De ha oftast ej, assureradt; hvem at de många kringsvärmande agenterna skulle bry sig om att bräka med lemnandet af assurans å husgeråd at 1 å 200 rdrs värde, ofta, mycket ofta ej värdt så mycket? De arma arbetarefamiljerna ha intet, lägorna ha förstört deras bohag, och de stå nu om möjligt ännu mera blottade, mera öfvergitna än förut. Den smutsiga, nedvätta madrassen, stoppad med mossa eller hafstång i stället tör tagel, som du sjelf begagnar, Var dock ett ejderdunsbolster i jemförelse med det intet, som pu måste vara underlag för arbetarens trötta lemmar eller för de många barnen. Den rankiga spjälsoffan var för dem, som förlorat henne, mjukare, finare än sjelfva den elfenbensmöbel, man påstått herr Holms svärson egt. Då man för alltid gått förlustig något, känner man först rätta värdet af hvad man förlorat. Emellertic stå de arma, olyckliga, som ej assurerat, som kanske ej kunnat assurera, ty huru det än är skrika dock magens behofver högst, utan något. Kanske de till och med sakna arbete, ty i en handelstad som Göteborg ligger all rörelse nere, då vintern slagit sin isboja öfver vågorna och dermed stannat handelns maskineri. Och det bodde måhända 10 å 12 sådana familjer, hvardera med många barn (det är ju en känd sats, att saknar man all annan rikedom och vilsignelse, eger man en rikedom af barnmunnar, som ropa på bröd ! mera bröd !), uti huset, hvilket en lycklig slump? satte i brand och på hvilket egaren gjorde en ganska god affär! Husegaren gnuggar händerna och köper sig en ny famn björkved af prima qvalitg, ty det är en riktig hundvinter i år och han har råd till det, eftersom han fick sitt hus så fördelaktigt realiseradt; men de forna hyresgästerna, de ha ej ved de och de ha icke heller råd. I sanning, värda Dagens Nyheter, du kan skakas af frossbrytningar vid blotta tanken derpå. Och ändock brinner det så der emellan, ändock slå flammorna natt efter natt mot skyn, ändock visa sig anbud till eldsyåda, der ej något tvifvel om mordbrand kan existera!