Dagens Nyheter – 16 februari 1865, sida 1

gen ut, då Gud tillåtit mig att öfvertyga er vm sanningen? frågade han slutligen. — Derföre att jag ryser för vidden af den uppgift jag har att lösa, och för den omiätliga ansvarighet som skall tynga på mig. — Jag har mod, min herre, jag är man, jag kan höra allt, svara mig derföre upprigtigt: finner ni mitt försvar svårt . . . kanske omöjligt? — Ja. — Och ändå tviflar ni ju ej mera? — Ni har öfvertygat mig om er oskuld, men ni har ej bevisat mig den, och huru skall väl jag kunna göra det ni ej varit i stånd till? ... Under det ni nyss talade studerade jag tonfallen i er röst och uttrycket i edra ögon på samma gång jag lyssnade till edra ord ... Ett magnetiskt samband uppstod mellan er själ och min . . . jag förstod, jag gissade att ni var hederlig karl, oaktadt det förfärliga misstroende man har emot er med ett ord, jag tror på er; men denna tro hvilar på intet giltigt skäl, intet ovedersägligt bevis . . . Jag tror, men jag känner mig ej ega förmåga att redogöra hvarföre jag tror, och jag är ej säker på att kunna meddela min tro åt dem som skola döma öfver er . . . Ni uttalade nyss ett fruktansvärdt ord, ordet olycksöde. Ja, det är verkligen det blinda, allsmäktiga olycksödet, sådant som forntidens nationer uppfattade det, som gripit er i sitt Jernnät och hotar att helt och hållet förkrossa er... Allt är emot er, ingenting för er, mer än ert samvete och min tillgifvenhet ..Säg sjelf: är väl detta tillräckligt? — Om Gud dömt mig, så dör jag som