Dagens Nyheter – 15 februari 1865, sida 1

sen i brottet! mumlade ofrivilligt domaren, hvars tro på mekanistens brottslighet var orubblig. — Nej, herr president, det är icke förhärdelse i brottet, det är endast ståndaktighet i oskulden, svarade Vaubaron med fast stämma. Instruktionsdomaren började åter sitt förhör. — Upphör med dessa gagnlösa frågor, herr president, afbröt mekanisten, mina händer äro fria från blod och mitt samvete lugnt... Jag vet ingenting . . . jag kan ingenting säga er . .. ooh jag vägrar att längre svara er... Från detta ögonblick inneslöt sig Vaubaron i en envis tystnad. Hans hufvud nedsjönk mot bröstet och han syntes icke ens höra de ord domaren riktade till honom. Trött att längre strida emot denna orubbliga stumhet som mekanisten föresatt sig, gjorde domaren ett tecken åt poliskommissarien. Denne närmade sig bugande. För oss till baron de Virivilles rum, befallte domaren. Poliskommissarien bugade sig och öppnade salsdörrarne. De två gensdarmerna fattade åter Vaubaron under hvar sin arm och släpade honom med sig. Alla dessa män skola taga min vanmakt för en bekännelse, mumlade VYaubaron doft för sig sjelf. Ack, min Gud, gif mig kraft att uthärda ända till slutet! De obehagliga ångorna af det utgjutna blodet gjorde atmosferen tjock och väm