Dagens Nyheter – 15 februari 1865, sida 1

Detta lik efter en qvinna, som hade kunnat gälla för vacker, var på en gång ohyggligt och fruktansvärdt. Det blåsvarta förvridna ansigtet utvisade tydligt giftets inre härjningar. De uppåt öronen dragna läpparne blottade två bländhvita tandrader och de vidöppna ögonlocken afslöjade tvenne brustna, utoch invända, blodsprängda ögon. — Jean Vaubaron, om ni har mod dertill, så betrakta denna qvinna! — sade instruktionsdomaren. Mekanistens blickar fäste sig stadigt på Ursule Renauds förvridna ansigte. Domaren fortfor: — Känner ni igen henne? — Ni har redan förut framställt till mig denna fråga, herr president, återtog fången, och jag måste nu gifva er samma svar som jag då gaf er emedan det är strängt förenadt med sanningen: huru skall jag kunna igenkänna denna olyckliga qvinna, då jag aldrig sett henne förr. Vaubaron sade sannt. Den gången då han händelsevis sammanträffat med Ursule Renaud i klädmäklarens bod, hade han hvarken betraktat baron de Virivilles hushållerska eller hört hennes namn uttalas. Instruktionsdomaren tog åter till ordet. — Ni nekar till och med inför ert offers liflösa kropp . . ni nekar alltjemt! — Ja, herr president, jag nekar inför denna liflösa kropp . .. jag nekar inför Gud .. Jag nekar evigt! — Det är att väl långt drifva förhärdel