Dagens Nyheter – 15 februari 1865, sida 1

MENSEN SERENA MR ER) SANTE denna fråga. Man har sagt mig att det är en samhällsklass, som kallas så; men det är just detta jag icke kan begripa. Hvad menas med ordet samhälle? Jo, en samling af menniskor, förenade genom gemensam öfverhet, gemensamma lagar, gemensamma seder och bruk, till en del äfven gemensamma religionsbegrepp och gudstjenst o. s. v. För att kunna lefva måste hvarje individ hafva någon befattning, hvarmed lifvets behof kan förvärfvas, och som sådana göromål äro olika, uppstå särskilta klasser inom ett samhälle; jag kan åtminstone icke tänka mig någon annan grund för ett samhälles klassindelning. Prest är således en samhällsklass, helst det finnas vissa göromål som enligt nu gällande lagar icke få verkställas af någon annan person än en prest, och för sin befattning härmed har han sin lön, det vill säga sina lednadsbehof. Efter nyaste förordningar räknas numera största delen af embetsoch tjenstemän till borgareståndet, och ordet bonde är numera hufvudsakligast liktydigt med landtbrukare. Hvar och en samhällsmedlem, han må vara född i hvilken slägt eller bära hvilket namn som helst, måste alltså, för att kunna lefva, vara antingen prest, borgare eller bonde. Hvad är då adel för slag? — en tom och i alla afseenden betydelselös titel. (Militär-ståndet hör icke hit, ty dess medlemmar kunna ej få namn af fria och sjelfständiga medmenniskor; också har ingen påyrkat att en knekt såsom sådan bör ega någon allmän talan.) Med hvad jag ofvan sagt vill jag icke hafva förnekat, att en tid fanns då adeln verkligen var en inom Sverige högst betydande samhällsklass; men huru uppfyllde denna klass sin pligt mot mensklighet och fädernesland? Det finnes ingen om sitt rikes väl omtänksam konung, måhända med undantag af Gustaf II Adolf, som i sina bemödanden varit biträdd af adeln, eller vid kritiska tillfällen af denna kunnat påräkna något egentligt stöd; tvärtom hafva här framträdt de största motståndarne, under det den trogna kraften funnits hos den ofrälse allmogen. Än mer: det finnes intet land på jorden, som i proportion till folkmängden kan framvisa så många verkligt stora män, som Sverige; män, som till och med gjort epok uti för menskligheten nyttiga förhållanden, såsom t. ex. en Carl Linng, en Jonas Alströmer, en Christoffer Polhem, eu Jakob Berzelius m. f., alla födde ofrälse, under det bland adeln knapt kan uppsökas någon enda utmärkthet af detta slag. Bland våra utmärkta skriftställare, såväl på prosa som vers, finnes väl ett och annat adelsnamn, men dessa tillhöra minoriteten, för att ej säga undantagen. — Vända vi deremot om bladet och söka få syn på verkligt stora politiska brott, då är det bland adeln man finner dem, som hafva begått dem. Kasta vi åter en blick utom Sverige, så skall samma eller motsvarande förhållanden visa sig öfverallt, der adel fins. Holland t. ex. ansågs en tid som Europas skattkammare, derifrån rikedomar åt alla håll utströmmade; hvad var det som ruinerade landet och gjorde det till ett lätt byte för Napoleon I, om icke just dess adel? — Polen var en tid ett af de mäktigaste riken i Europa; hvad var det som förorsakade dess successiva undergång och nu inträffade snart sagdt upplösning, om icke just dess adel? — Hvad var det som gaf anledning till alla de förfärliga blodscenerna under första revolutionen i Frankrike, om icke det tanklösa öfvermodet hos franska adeln? — BIRTE RNE START SENS TS CSR AGERA n