ligt våra radikalers höga önskan, rent af upphäfva sjelfskrifvenheten vore awvt frångå vär nationella karakter och basis, — och i sanning har ej Rysslands nuvarande iädle czar, den för sin humanitet rättvist värderade Alexander, vetat bättre värna om Finlands nationalitet, då han afslog Fiuska adelns opåkallade begäran om dess privilegiers afskaftfande, än alla herrar liberalister med sitt eviga tal om allmän jemlikhet och frihet. Att presteståndet såsom bildningens och upplysningens representant xar soy,v hittills väl försvarat sin plats torde ej kunna förnekas af en opartisk bedömare. Att vi dock inom det högvördiga ständet gerna vilja inrymma säte för medlemmar af åtskilliga ännu orepresenterade lärda eller vittra sällskaper behöfver ej sägas. Borgareståndet har redan sedan ett decennium vunnit den utvidgning, att någon större utsträckning af valbarheten inom detta stånd för närvarande torde vara obehöflig. Bondeståndet, som vid sista riksmötet äfven erhöll förstärkning genom medgifven valbarhet åt alla de hemmansegare, som icke någon statens tjenst innehafva, torde nu ock hafva natt sina önskningars mål; ehuru vii förbigående må göra den anmärkningen att det utan tvifvel är en lucka, att man dervid icke utsträckt valbarheten till medlemmar af andra stånd, oaktadt man vet att Sverges jord till icke ringa del besittes af adliga possessionater, hvilka med sina på en gång sjelfständiga och upplysta tänkesätt skulle gifva högre lyftning ät detta stånd. Detta undantag är så mycket underligare som de båda ofrälsestånden icke blygts att inrymma den svenske riddersmannen inom sina väggar. Det är en dylik organisk (förnuftig) utveckling af det befintliga, man hoppas skall blifva resultatet af närmaste riksdagars arbeten, och tillförse vi oss dermed vinna mera än genom alla tomma, om ock kontrasignerade, hugskott, förestafvade af slumpen eller af den tanklösa massans påtryckning. N. N.