Dagens Nyheter – 13 februari 1865, sida 1

Ehuru oskyldig, eller just derföre att han var oskyldig till det fruktansvärda brott, hvarför han var anklagad, befann sig Jean Vaubaron i en belägenhet vida ogynnsammare än om han verkligen begått nidingsdådet. Se här hvarför: En brottsling — vi tala här naturligtvis endast om en af dessa skadliga och sluga bofvar, som förstå att förutse och beräkna allt och hvilkas svar äro riktiga mönster för försigtighet och takt — en brottsling säga vi, skulle utan svårigheter ha gissat till instruktionsdomarens plan och den logiska följden af de frågor han hade att besvara. Han skulle tillfölje deraf ha gjort öfvermenskliga och troligen äfven lyckobringande ansträngningar för att uttänka sannolika lögner, genom hvilka han kunnat vicka tvifvel i domarens själ, han skulle genast ha haft i beredskap en hel väfnad af osanningar hvari han skulle ha kunnat insvepa de fakta som vittnade emot honom och måhända sålunda räddat sig om ej från en misstanka så från en vaniärande dom. I fullkomlig okunnighet om mordgerningen och dess deltaljer kunde deremot Jean Vaubaron icke svara annat än sanningen, och han gjorde det utan tvekan, utan tvetalan, utan oro. Men de mest slående bevis voro cmot honom ; hvart och ett af hans ord skulle tvärtom i stället för att rättfärdiga honom öka misstankarne och foga nya argumenter tillanklagelsen, nya elementer till domarens redan fattade mening: Af allt i denva verld är ingenting svårare