Dagens Nyheter – 13 februari 1865, sida 1

En vän af stånden. Den insändare, från hvilken vi redan en gång infört en uppsats till försvar för stånden, har lemnat oss ännu en dylik, i hvilken han redogör för huru han och med honom liktänkande vilja hafva riksdagen sammansatt. Vi torde icke böra undanhålla våra läsare uttrycken af dessa åsigter, som säkerligen många imom adeln dela. Vi hoppas dermed bidraga till att stegra nitet hos representationsreformens vänner och visa dem att man verkligen har ett motstånd att vänta, mot hvilket man mäste samla sina krafter, ty ehuru fåtaliga dessa motståndare än äro, så hafva de dock en icke ringa del i halfva vår riksdag. Uppsatsen, som man ibland är frestad misstänka för att vara ironisk och travesterande, lyder som följer: Eftersom den årade redaktionen visat oss det nu för tiden sällsynta, men derföre desto berömvärdare profvet af liberalitet att, oaktadt egna afvikande åsigter, inrymma plats för vår första artikel, drista nu vi sända en liten fortsättning derpå, sedan vis deck först högeligen protesterat mot tidningens mindre passande apostrof till de adelsmän och prester, som skulle våga (quos ego) motsätta sig nyhetsraseriet. Vi hoppas nemligen att man in i Sverige vågar stå på lagens grund, och försvara den. Inseende på en gång orimligheten af det nu hvilande representationsförslagets framgång och tillika behofvet af någon förändring, för att tillfredsställa ett visst partis fordringar, förenade sig vid slutet af sistlidne riksdag en del af riddarhusets yngre talangfulla medlerhmar om ett förslag, som skulle tjena till brygga för att förena och försona stridiga åsigter. I fullt medvetande om det oförsvarliga och pligtvidriga i att genom bifall till det kongl. förslaget på en gång bortslumpa de företrädesrittigheter, lag och häfdvunnen rätt tillerkänna ridderskapet och adens medlemmar, att enhvar genom meriter uti lagstiftarekallet häfda sin ätts anborna iära, beslöt man då att vid kommande riksmöte framlägga ett förslag af följande grunddrag. Rikets första stånd skulle af hvarje adlig ätt för hvarje riksdag serskildt utses, med frihet att såsom fullmäktig välja en adelsman af annan ätt. Detta vore redan en vacker eftergift åt den af våra demokrater så mycket älskade valfriheten?. Att, en