Dagens Nyheter – 11 februari 1865, sida 1

Under loppet af sin redan långa ban hade han redan så ofta varit i tillfälle att s de värsta skurkar begåfvade med det mes fördelaktiga yttre att han ej mera litade p angigtsuttrycket. De ord mekanisten utstötte voro uta tvifvel mycket rörande och tycktes komma frår hjertat, men det bevisade alls ingenting, on icke att Vaubaron var en lika utmärkt skåde spelare som fulländad bof. Mekanistens tårfyllda ögon hoppades på embetsmannens ansigte upptäcka ett om än Hyktigt spår af medlidande, men de läste derå ingenting annat än den mest isande likgiltighet det säkraste beviset på det fullkomligaste missroende. — Kom närmare, sade domaren med en så lugn röst att den knappt egde något tonfall, den var liksom hela hans uppträdande constlad ehuru den under förhören blifvit hans naturliga organ. Vaubaron försökte att lyda, men han vigtade. Gensdarmerne förde fram honom. — Ni förefaller sjuk, ni kan sätta er, sade domaren. Mekanisten mera nedsjönk än satte sig på en halmstol, placerad vid sidan af embetsmannens pulpet, hvilken nu var det enda afståndet mellan domaren och den anklagade. Embetsmannen fortfor: — Er rörelse, er förvirring äro tydliga