Dagens Nyheter – 10 februari 1865, sida 1

der gynsamma omständigheter och ideliga närmanden. Många missförhållanden, många stötestenar måste här undanrödjas både ifrån den ena och andra sidan, innan dessa tu, som väl hetas vara förenade genom en statshandling, för 50 år sedan, blifva ett: en ande och en själ. Man har bittert klandrat stamfadren för vårt nu regerande konungahus derföre att han ej på sätt traktaten i Kiel gaf vid hansen lade Norge till Sverge såsom en provins, hvaraf riket kunde hemta styrka och draga nytta. Här klandras han för det bästa han någonsin gjort; ty det är uppenbart, att Norge, som tröttnat vid det längvariga danska oket, icke skulle sjelfvilligt gå in på att böja sin nacke under Sverige, som hade en ännu mäktigare adel och som kunde användas på inflytelserika platser, än Danmark. Det hade redan den 17 Maj gifvit sig sjelt en fri författning, och denna författning, som var djupt befästad i folkviljan, kunde icke icke bortblåsas utan ytterligare svärdslag: en eröfring tum för tum af hela landet, som till följe af sina geografiska förhållanden är en fästning. Om en sådan eröfring skulle lyckas låg i det ovissa. Men det som är det vissa, är att den skulle vållat en omätlig blodsspillan och en ytterlig utmattning för begge folken. Och antag att den lyckats, hvad hade blifvit följden deraf? Jo, det att Sverige varit nödsakadt att med ytterligare våld bibehålla hvad det med våld inkräktat. Men jag har aldrig hört att man med våldsåtgärder lyckats tillvinna sig någon kärlek och välvilja, och derföre anser jag allt hvad som i denna rigtning ordats, vittna om kortsynthet och oförstånd. Det ser väl ut som den store mannen, grundläggaren af föreningen, antingen sjelfmant ångrat hvad han gjort eller genom sidoinflytelser blifvit bragt derhän, att deri göra åtskilliga ändringar, hvarom propositionerna rörande absolut veto och adelskaps införande i Norge tyckas vittna. Men detta må betraktas blott såsom ett försök, som möjligtvis icke var så allvarligt menadt, enär det visade sig att han öfvergaf den beträdda vägen, då han mötte ett energiskt motstånd. Emellertid vanns dermed ingenting annat än det, att sätta konungen i en tvetydig dager så att de illasinnade kunde säga, med eller utan skäl vet jag icke, att man från högsta ort låtit spänningen och det ömsesidiga misstroendet smaka sig väl. Om så skulle vara, så är sådant högeligen att beklaga, och man kan icke nog allvarligt och innerligt bedja till Herren den högste, som är konung alltid och evinnerliga, att han i sin nåd och barmhertighet täcktes gifva både honom, som i hans stad och ställe styrer folken, och folken sjelfva ett annat sinne, så att de måtte förstå hvarandra och fatta att hvad som länder till det enas väl, äfven leder till det andras, på det de måtte blifva innerligt förenade genom kärlekens och fridens band, och icke blott detta, utan att alla folk som äro stadda på framåtskridandets väg till ljus och fullkomlighet, måtte förstå och fatta att de EVE URANOS AAA JNA ABIR AA CSR AT UNIV IR PASSET LASER T AR DG