Dagens Nyheter – 10 februari 1865, sida 1

RN Rn hufvud och en darrning af förtviflan och förskräckelse började skaka hela hans kropp. Han hade handklofvar. O, min Gud, huru olycklig är jag ej, — stammade han, plötsligt erinrande sigeallt. som tilldragit sig, — jag är häktad ... anklagad för ett förfärligt brott, inspärrad i ett fängelse under det att Martha kanske dör der hemma och fåfängt ropar mig. . . O, försynen öfverger mig och jag är förlorad! . . Vaubaron böjde sig under den förkrossande tyngden af ett af dessa förfärliga slag, hvilka hos dem som träffats af dem ej qvarlemna skymten af äfven det svagaste hopp. Väl tjugo gånger upprepade han till sig sjelf: — Ja, jag är förlorad! Hans hufvud sjönk mot bröstet som häfdes under de konsulvisiska snyftningar som framträngde ur hans förtviflade hjerta och floder af tårar flödade ur hans ögon. I Dessa heta tårar lättade något hans beklämda bröst. Ett slags lugn efterträdde den ! gräsliga ångest som i ett nu kan komma äfven ett ungt hufvud att hvitna. En svag ljusstråle framskymtade midt ibland det tjocka mörker som å alla sidar omgaf honom. — Hvarföre förtvifla på detta vis, — sade han till sig sjelf, — är väl detta första gången en oskyldig blifvit misstänkt genom falska men det oaktadt trovärdiga bevis? . ..