Dagens Nyheter – 10 februari 1865, sida 1

oo VA nn tror, skulle enligt vår tanka kunna kallas en själens katalepsi. Först sedan två timmar förgått efter mekanistens häktande började han småningorm återfå sina själsförmögenheter. Han befann sig då i en hvälfd cell, gan ska snygg men mycket liten, endast upplys af en högt upp vid taket anbragt med tjock: jerngaller försedd glugg. Vid det matta graflika ljus som härige nom inträngde i cellen urskilde Vaubaron des; nakna stenväggar, en tältsäng, en stol, er kruka med vatten och en liten balja; detts utgjorde cellens hela amöblemang. Då Jean Vaubaron återfick sina sinnens bruk betraktade han med dyster förvåning alla dessa föremål. Först förstod han ingenting. — Hvar är jag? — frågade han sig sjelf liksom en menniska som nyss vaknat. — Hvad är detta för ett dystert ställe och hvem har hitfört mig? Med detsamma ville han alldeles ofrivilligt föra sina begge händer till pannan, liksom för att förjaga det töcken som ännu bortskymde hans tankeförmåga. Han spratt till då han kände ett svagt motstånd och med detsamma hörde ett buller som af jernkedjor. Hans ögon sänkte sig mot hans händer och värkande armleder. Ett skri banade sig väg öfver hans läppar, håren reste sig på hans