Dagens Nyheter – 10 februari 1865, sida 1

mera sällan förekommer inom den homiletiska litteraturen. Uti inledningen påpekar författaren först den uppfattning om konungadömet, som man allmänt arbetar på att söka göra till en gällande åsigt, att folken och hvad de ega skall stå till konungarnes förfogande och utgöra dessas välfångna egeudom, samt att en motsatt uppfattning anses såsom en skadlig och farlig nyhet, den der hvarken kan eller bör tålas. Arbetet i denna riktning fortgår, med hvad framgång är omöjligt att säga, ty detta arbete är en strid, en andlig sammandrabbning, hvars utgång man icke kan veta förrän striden är slutad eller åtminstone nära slutad. Efter några betraktelser öfver det vanliga sättet att tolka skriftens ord: Varer all mensklig ordning undergifne etc., öfvergår han till texten: Herran är konung alltid och evinnerliga, visar med stöd jemväl af citationer ur bibeln, att Gud är konungen öfver alla konungar och varnar emot förvillelsen hos de mäktige att dyrka de verldslige konungarne i Hans ställe. Ifrån en blick på judafolkets historia och på nödvändigheten för det folket att under ett långvarigt vistande i öknen glömma hågkomsterna af Egyptens köttgrytor och bereda sig för de nya förhållanden som förestodo dem, öfvergår han sedan till de skandinaviska folken, deras ställning och karakter i allmänhet, orsakerna till den spänning som funnits dem emellan och nödvändigheten af ett längre tidrum för att utplåna de gamla intrycken. Följande utdrag tillåta vi oss härvid såsom prof på det frimodiga i förf:s framställning : Då Mose förde Israel igenom öknen, så gjorde han icke detta på några få dagar, utan tog sig en rum tid af 40 år till denna yandring, och hvarför gjorde han det? Jo derföre, att det nya slägtet, som föddes och växte upp under det han var derag ledare, icke skulle känna någon inflytelse vid minnet af hvarken Egyptens köttgrytor eller af landets borgerliga och gudstjenstliga förhållanden. Men dermed voro alla minnen af Egypten på långt när icke utplånade. De gå igenom den judiska historien som en röd tråd ända till fångenskapen, hvarefter de tyckas vara i det närmaste tillintetgjorda. Vid de elfver i Babylon sjöng folket sina sorgeqväden, begrät sina dårskaper, bestående deri att det sökt släcka sin andliga törst i usla brunnar, de der i längden icke gifva något vatten, och undflytt Gud, som är en källa med lefvande vatten till evig tid. Det behöfdes alltså en rum tid af omkring 1000 år för utplånande af de intryck som folket fått under 450. Häraf inhemtar man, att ett folk, hvars seder och bruk blifvit sammansmilta med ett an nat folks och hvilka gått in i det allmänna nationalmedvetandet, icke kan göras annorlunda än det är på en gång och liksom genom ett trollslag, utan att ett sådant är ett verk som måste fortsättas under många mansåldrar och intet under ett och annat århundrade utan genom ett årtusende, och det un