Dagens Nyheter – 9 februari 1865, sida 1

Blanche förmådde ingenting säga men hennes stirrande ögon, dödsbleka kinder och uppskrämda hållning svarade vältaligt nog i hennes stille. Rodille fortsatte i en ännu mildare och mera smekande ton: — Det skulle göra mig förtviflad om jag skrämde dig, stackars liten, jag skulle också genast gå min väg om inte din goda far som älskar dig så högt skickat mig hit för att uträtta en sak som icke får uppskjutas. Genom att räkna på dessa ord såsom på en talisman hade Rodille icke misstagit sig. Deras verkan var magisk, nästan ögonblicklig. Den lilla Blanche kände genast den gränslösa fruktan som nyss förut kommit blodet att stelna i hennes ådror, betydligt minskas, om den än icke helt och hället utplånades. — Känner ni pappa? stammade hon med en röst så svag och darrande att Rodille mera gissade sig till hennes ord än han hörde dem. — Ja visst, jag är en af hans vänner . . . kanske hans bästa vän. — Ni har då sett honom, min herre? fortfor den lilla flickan, — Naturligtvis. — När? — Det är ungefär en timma sedan jag lemnade honom. — Det är då han som bedt er gå hit? — Alldeles.